Aftonbladet – 19 november 1863, sida 2

nade den tilislutna dörren uppe på väggen ett par alnar öfver deras hufvuden, numera oåtkomlig för deras raseri. ) Abbån lät ej uppehålla sig af något, utan skyndade att tillkalla hertigens manskap, som höllo vakt pi gården; och medan soldaterna, som afgudade sin chef, stormade upp i slottet, för att försvara och rädda honom, återtog abben i makligt luga sin häst och red bort ifrån både slott och stad, obekymrad om utgången al den började striden emellan hertigen och de, efter hvad det syntes, honom mindre tillgifna borgarne. Det var dock icke til slottet Islay, der han hade lemnat Gaspard af Montsoreau, som den aktningsvärde abben styrde sin kosa. Sedan han passerat öfver floden Charente, red han längs efter stranden frara emot fälten vid Jarnac, der i sin ungdom den nu i eländig veklighet försjunkne konungen Henrik III hade aflagt så vackra prof på tapperhet och fältherretalang. Under vägen fröjdade han sig åt den snabba fullbordan, som hade följt på hans sista förutsägelse hos hertigen af Epernon, medan han tillika med oförminskad harm återkallade i sitt minne de försmädliga ord som hertigen yttrat till honom. En galen friare till fröken af Clairvaut! upprepade han för sig sjelf. En fattig informator, en obetydlig preset utan rang och anseende! Med allt detta är dock min ställniog mindre vådlig än er egen, min herr hertig. Emellertid har jag fått en nyttig lärdom genom ert ohöfliga beteende. Jag hade alldeles glömt, huru mycket folk i allmänhet bedömer allting endast efter ytan. x) Sådan är den berättelse, som de mest trovärdige historieskrifvare lemnat oss om denna händelse. Endast en af dem, Girard, som författat hertigens af Epernon lefvernes beskrifning, säger att hertigen, efter att hafva undkommit till sin sängkammare, försvarade uppgången dit så tappert och ihärdigt, att hans folk hann komma till hjelp och befria honom ur faran.