Aftonbladet – 17 november 1863, sida 3

Hertigen småskrattade i det att han återtog: De äro mig särdeles välkomna, herr af Boisguerin; fastän ni sannerligen tyckes hafva valt en rvindre lycklig tid för ert anbud, då hela verlden vet, att min inflytelse numera är betydligt förmiaskad, att icke säga alldeles omintetgjord. sOm också hela verlden vore af denna tanka, sade abben, så hindrar det icke mig att tro på motsatsen. Det finnes folk, som ser litet längre in i framtiden, än andra; och jag kan försäkra er, nådig herre, att jag ganska väl beräknar min egea fördel, då jag anhåller att få fästa mig vid er sak; ty ni är den ende, som kan upprätthålla den franska konungatronen, som in: nan kort skall segra öfver edra fiender och öfverlefva alla dem, hvilka för närvarande täfla om den högsta makten här i landet. Tror ni det verkligen? frågade hertigen tankfull. Och bör jag fäsa något afseende på er förutsägelse? Med ell säkerhet, nådig herreX, fortfor abbn. Jag är fullkomligt förvissad om hvad jag nu sagt, och i sammanhang dermed om min egen upphöjelse; och detta är skälet hvarföre jag velat uppvakta herr hertigen. Ni talar åtminstone rent språk, sade hertigen, Coch för att vara lika uppriktig. vill jag säga er, att äfven jag tror på riktigheten af er förutsägelse, åtminstone hvad mig sjelf angår, ty jag känner inom mig en kraft, en förtröstan, en tiltit till ödet, som icke kan svika. Men ni talur härjerote om er egen upphöjelse, hvad menar ni dermed ?4 Abben dröjde en stund innan han svarade: Jag vill ieke gerna anförtro denna sak för någon; men för er, till hvars för del min framgång skulle komma att lända, kan jag väl säga alltsammans. Det ver för många år sedan, då jag ännu studerade i Rom, en flicka, med hvilken jag stod i förbindelse. Genom någon oförsigtighet från hennes sida blef vårt törhål