Aftonbladet – 17 november 1863, sida 2

nerhet tyckes hafva varit henne anstötligt. Emellertid måste jag, såsom lekman, veta att bereda mig utmärkelse och inflytande. Här är på den ena sidan konungen, på den andra ligan att elå sig till. Jag har att välja emellan dem, eller rättare mitt val är redan gjordt. Att börja med skulle Guise säkerligen icke vilja sätta något förtroende till mig, åtminstone aldrig blifva mig uppriktigt bevågen, och vidare är det föga troligt att hans välde blir mycket långvarigt. Såsom en fägel, träffad af jägarens pil, flaxar uppåt i luften innan han slutligen faller ned på jorden, har Guise vågat ett alltför högt spel, för att kunna sluta annorlunda än med undergåog. Jag vill uppsöka Epernon. Han är en man, hvars aktier åter börja stiga, just en sådan som måste göra lycka i verlden, egennyttig, djerf, oförskämd, samvetslös, rask och företagsam, men med klent förstånd och lätt att leda för en mera skarpsinnig person. Epernon är hvad jag behöfver. Jag skall snart visa honom till huru stor nytta jag kan vara för honom, och han skall emottaga mig med öppna armar. Lyckligtvis bör motgången hafva något litet nedstämt hans högmod, så att han numera låter tala vid sig.t Då abben sålunda bedömde Epernon efter den måttstock, hvarmed man vanligen uppskattar menniskors egenskaper, begick han dock ett väsentligt misstag; ty Epernons högmod var kanske i motgången blifvet mera ömtåligt och olidligt, än då han stod på den högsta punkten af makt och ära. Fortsättande sålunda sina betraktelser, närmade sig abben den lilla staden Angoulöme, men vid ankomsten till tullporten började han tveka om han skulle färdas vidare, emedan han tyckte sig finna att några borgerliga oroligheter voro å färde. Flera grupper af beväpnade män syntes på gatorna, inbegripna i lifliga ötverläggningar med hvarandra, och vid sjelfva porten be märkte han en man, i hvilken han trodde sig igenkänna stadens mär, och som med