Aftonbladet – 16 november 1863, sida 3

kulärer talade så högt om ordet fribet, för stodo det i en något vidsträcktare bemär kelse än som så.4 Samma dag, som kejsaren öppnade kam rarne, hade annamitisks. ambassadörernt företräde kl. 3 på eftermiddagen. Kejsaren med kejsarinnan på högra sidan och det kejserliga prinsen på den venstra samt om gilven af sin hofpersonal, emottog dem I Tuilerierna i tronsalen. När Phan-Tang I Giang anlände till Tuilerierna öppnade har för första gången sedan han lemnade Aonan det schatull, i hvilket Tv Ducs dyrbara auto I graf förvarades, och öfverlemnade den med ett tal på ennamitiska åt kejsaren. Det bö ha varit en stor lättnad för Phan-Tang-Giang att blifva af med detta kostliga dokument som han natt och dag bevakat med en så dan ängslan att han ej vågat sofva met mer än ett öga i sender. Från Madagascar ha ingått obehagliga un. derrättelser om den der herrskande rege ringens stämning mot fransmännen. Det be rättas att drottningen, på tillstyrkan af en gelska missionären Ellis, bestämdt vägra: att underteckna det förut öfverenskomna för. draget med Frankrike, och att till följd dera! franska konsuln stod i begrepp att lemna Tananarive. Det vore ej underligt om detta skulle föranleda Fravkrike, att vid lägligt tillfälle sända en expedition till Madagascar, isynnerhet som det nu rådande partiet derstädes undanröjt en konung, sf hvars sympatier för Frankrike man väntade flera kommersiella fördelar. Enligt underrättelser från Athen har dep upge Hellenernas konung rönt ett entusiastiskt emottagande och utfärdat ett manifest, i hvilket han lofvar att använda ella sina krafler på att göra Grekland till en Orientens mön sterstat?. Detta är väl ej lika lätt gjordt som sagdt; men man kan ej annst än önska all framgång åt ett så vackert program. Som bekant åtföljdes konung Georg på resan till sitt nya konungsrike af en grefve Sponneck, om hvilken man bär i Paris och äfven i en korrespondens till L Independance berättat en rätt pikant anekdot. Då den möjligen kan hafva undfallit eder anser jag mig böra reproducera den, såsom vitinande om en mindre vanlig raskhet och beslutsamhet. Då grefve Sponneck i Köpenhamn gick ombord på den ångbåt, som skulle öfverföra honom till Hamburg, medförde han en favorithund, hvilken lekfull sprang omkring på däcket, och, när ångbåten kommit ett stycke ut i sjön, hade den oturen att, vid elt ystert språng, falla öfver bord. Grefven skyndade genast till kaptenen och bad honom stanna båten, emedan hans bund fallit i sjön; men keptenen förklarade att han ej egde rätt alt stanna för ett djur. Men om det vore en menniska dålt utropade gref ven. Ja, om det vore en menniska, det vore en ansan saks, svarade kaptenen. I nästa ögonblick ropades från alla sidor: En man öfver bord!4 Gr fve Sponneck bade nemligen utan besivnipn tactat rig i sjön för att rädda sin hund; ch det tförstås af sig sjelft :tt kaptenen nu stoppade för att åter taga grefven och hans favorit ombord. Ännu en anekdot, men af helt annan beskaffenhet och från ett annat håll, har här äfven tilldragit sig en ej ringa uppmärksamhet, ehuru den till följd af sin ömtåliga beskaffenhet behandlats med temligen lätt hand och af en del tidningar förbigåtts med tystnad. Det beråttas nemligen från Lon don om en äktenskapsskilnad, till hvilken sjelfva lord Palmerston skall hafva gitvit anledniog. Palmerston har alltifrån ungdomen hållits för alt vara en den artigasie kavaljer och är ännu vid sina 50 år ansedd som en verklig engelsk gentlemannatyp. Det är ej endast i parlamentet han fängslar genom sin talaregåfva; ingen förstår bättre än han att i en socieliet föra en galant konversation. För en gång vill det emellertid tyckas som konversationen skulle ha slagit vågot öfver, alidenstand en mr OKane påyrkat inför rätta att blifva skild från sin hustru, för det att hon med Palmerston underhållit en så kallad ?eonversation criminelle?. Många påstå dock att det är rent förtal, emedan man med 80 år på nacken ej konverserar på det der sättet. Inom kretsen af här vistande nordboer har under den förflutna veckan timat ett dödsfall, genom hvilket svenska scenen förlorat en lofvance talang. Pianisten Jacobssons make, född Lamberg, afled förl. torsdag etter endast några 1å dagars sjukdom och ledsagades af härvarande landsmän i fr till sitt sista hvilorum på kyrkogården Montmartre. Den aflidna hade nyligen blifvit intagen på härvarande conservatoire för att idka musikaliska studier och enligt sånglärarens i konservatoiren, hr Massets, omdöme lärer hon varit begåtvad med en röst och en musikalisk talang, till hvilka man sällan finner motsvsrigheter och hvilka tillföreäkrade henne att blifva en sångerska af företa :angen. Ej underligt således att hr Jacobsson med ansträngning af alla sina ekonomiska resurser sökte att här bereda hennes talang all möjlig utbildning, och ej underligt att det unga paret öfverlemnade sig åt de gladaste framtidsförhoppningar. Endast alittör baostigt blefvo dessa skingrade. — Hr Jacobsson, som under sitt vistande i utlandet gjort trägna studier för sångundervisning, synnerligast efter Massets metod, ämnar nu oförtöfvadt begifva sig till Stockholm, för att der lemna undervisning i sång och musik. TEATER OCH MUSIK. I fredags afton gafs ä kongl. stora teatern Regementets dotter4, i hvars titelrol fru Michaeli uvuträdde vu såsom tillförene