Aftonbladet – 16 november 1863, sida 3

Gaspard af Montsoreau tycktes blifva föga angenämt öfverraskaud af denna underrättelse; och ehuru han sökte dölja sin obelåtepvhet för den listive men, med hvilken han hade att göra, undföll honom dock ett utrop, gom syrnerligast genom den ton, med hvilken det framfördes; gaf Villequier all den kännedom om förhållandet, som han kunde önska sig. I sjelfva verket gladde han gig åt denna upptäckt och byggde derpå genast en plan att utså misstroende emellan abben och dennes förre myndling, för att efter omständigheterna kunna begagna den ene emot den undre och hålla dem beggei schack. Villequier insåg mer än väl, att han skulle få vida svårare att komma tillrätta med den lugne och baksluge obbåön, än med den unge ädlingen, hvars erfarenhet och våldsemina passioner hindrade honom ett alltid se sig lika väl före Han insåg, att abbens räd, så länge de begge voro öfverens, skulle lemna markisen det kraftigaste skydd emot hönegna stämplingar, då deremot hvarken den ene eller den endre, om de kunde göras osams, borde vara ett frukta. tDet förvånar mig endast4, ålertog Gaspard efter ett ögonblieks tystnad, ait abbån icke har underrättat mig härom. Förmodligen har ni tegit ett tysthetelöfte af hopom.4 I allmänhet taladt4, svarade Vilequier, måste jag anbefalla -onom tystlåtenhet, men i siscende på er gjordes icke något sådant förbehåll. Tvertom ansåg jag sabben i denna sak endast sisom ert ombud. Det var i Blois, som konungens befallning träffade mig. Der fanns då ingen annan än abben, till hvilken jeg kunde vända mig; och som jag slit hittils icke haft någon an: lecning stt anse honom annorlunda, än såsom en eder tillgifnaete och trognaste vän, så ....6K SA hittills! afbröt honom markisen. tHvad menar ni dermed, herr af Villequier? Har ni någon orsak att betvifla, det abbån icke vidare är min vän??