Aftonbladet – 16 november 1863, sida 3

slags förvisning här i Angouleme; Guise deremot utnämndes till it ereralissimus öfver hela rikets armå, och konungen tycktes glömek ef det förflutna, vilja omfatta honom såsom den bäste och trognaste vän. Till saken, herr af Villequiert, inföll Gaspard af Montsoreau, otåligt. Hvad blef det af fröken Maria? Jo, konungen lät underrätta mig om hertigens anspråk och gaf mig betailniug att iofiona mig vid hofvet. Jug lydde plictekyldigast, men vidtog förut det försigtighetemåttet att öfverlemna den unga damen till en förtrogen vän, som genast bortförde henne ifrån det mig tillhöriga slott, der hon förut befunnit sig. Mitt möte med hertigen var ingenting mindre än angenämt. Hans höghet var grof och obyfsad som en exekutionsbetjent och förklarad. uten omsvep, att han genast skulle hafva henne i sitt våld; och vaktadt vi gjorde vårt bästa att föra honom bakom ljuset, såsom förut er beskedlige broder, så var han icke så lätt att komma ifrån. Både kovung n och jag måste gå ed på det heliga sakramentet, att hon icke var i våra händer och att vi icke kände hennes vistelseort. — Lyckligtvis kunde jag med fredad: samvete gå en sådan ed, och konungen eudast skrattade åt hela ceremonien, men hertigen tog saken sanska allvarsamt och svor på sin sida, att cm vi bedracit honom, så skulle han utkräfva en oförsonlig hämnd. aen säg mig, hewr af Viliequier, fortfor markisen, hvar är hon nu? och hvilken är den vän, åt hvilken ni anförtrott henne? Villequier dröjde något innan han svarade och tycktes öfverlägga med sig sjelf, om han borde meddela den äskade upplysningen, men slutligen tog han äter ull ordet, med ett vänligt småleende: SDena man, åt hvilken jag lemnat detta förtroende, är äfven en er tillgilven vän, hvilken ni på det högsta värderar. Jag menar abbåen at Bois-. gurin.