Aftonbladet – 14 november 1863, sida 2

ytterligare följande korrespondens: Då numera ingen tidning finnes i staden, sedan boktryckeriet nedbrunnit, torde det vara lämpligt att emellanåt i någon annan pressens organ framställa hvad som kan vara rörande platsen af intresse, vare sig för kringliggande landsbygd eller för främmande orter. Sedan man pu någorlunda hunnit sansa sig efter den svära olyckan härstädes, kan man börja öfverräkna hur långt denna sträckt sig i afseende på tomter, bostäder och menniskor. Det visar eig då, att af stadens 32 qvarter sexton ligga i eska, att 105 gårdar nedbrunnit, samt att af stadens 2133 invånare 1225 förlorat tek öfver hufvudet. Då staden näston uteslutande består af trähus, ver det naturligt ett räddning i ex sådan storm, gom under eldsvådan, skulle blifva svår, om eng möjlig. Redan frän början flögo eldkasor öfver staden med sådan våldsamhet, att då blott tvenne hus på stadens vestra sida ännu bruono, såg korrespondenten redan ett bus längst i öster, der han händelsevis måst göra ett besök, antändt uppe på vinden. Sålunda miste snart uppmärksambeten för hvar och en vändas åt hans eget hem, vakt utställas på alla vindar och bergning företagas i nästan hela staden på en gång. Häratf minskades arbetskrafterna vid sprutorna, och inom kort uppstod ännu en annan brist, lika farlig som den förra. De närmaste brunnarne blefvo snart pumpade läns, och vatten måste hemtas från aflägenare pletser. Icke dessmindre lyckades man i ett par timmar skydda boningsbusen på både östra och södra sidan, tillhörande kaptenen Björnberg och fanjunkaren Bohlin. Men olyckligtvis fattade en, gästgifvaren Persson tillhörig, ladugårdsbyggnad härunder eld, och med sitt brännbara imnehåll af hö och otröskad spanmål, hvaraf stormen förde stora eldmassor öfver staden, gjorde detta all räddning af qverteren öster om de då brinnande husen alldeles omöjlig. Ännu hoppades man dock kunna rädda qvarteren söder om Bäckgaten, hvarföre alla krefter ansträngdes, att mota elden bär och på norra sidan vid Torggatan. Vinden var i det närmaste rakt vestlig, och således trodde man sig kunna hålla den inom de qvarter, som gingo från vester till öster mellan de båda nämnda gatorna. Detta lyckades åt norr, men ej åt söder, der elden snart fick ett sådant öfveriag, att på denna sidan alla andra räddningstörsök än af lösegendom blefvo ändamäålslösa. Hade på norra sidan om Torggatan apolekaren Santessons hus, som var antändt och länge sväfvade i stor fara, nedbrunnit, så är det sannolikt, att norra staden legat i aska nu likasom södra, samt att alla Warbergs invånare eaknpet tak öfver hufvudet. Nöden är stor bland den fattigare befolkningen, och nödbjelpskomiten, som dagligen är tillsammans, har ett stort fält för sin verksamhet. Hvad som isynnerhet måste väcka både förvåning och förergelse är, att en sådan mängd familjefäder har sin lösegendom oassurerad. Afven åtskilliga husegare hafva försummat försäkra sina fastigheter och bringas derföre i en tförtviflad ställning. Att sådant kan hända bland den lägre befolkningen, der nödig omtanka om framtiden ofta saknas, särdeles på grund af bristande upplysniog, är lätt förklarligt. Men att det, åtminstone hvad lösegendom beträffar, visar sig vara förhållandet med många bland de bättre lottade, som man aldrig skulle tilltrott en dylik sorglöshet, må med skäl klandras, särdeles då assurenspremierna nu äro så billiga; om än det å andra sidan måste medges, att den som ej ligger någon till last må i sin sok göra som ban vill. Önskligt vore emellertid, att det vore möjligt införa någon slags uppsigt eller kontroll från öfverhetens sida i detta fall. Här torde vara platsen att omtala de olika bjertelag, som menniskor kunna visa fig hafva mot likar i nödeng stund. Så hafva vi att med glädje omtala den utmärkta hjelpsamhet, som visats både under eldsvädan och sedon mot de brandskadade af eåväl allmoge som ståndepersoner häri orten, i det ett lifsmedel och penningar dagligen kon ma nödhbjelpskomitea wllbanda och att kommunalnämnderna öfverallt Jära beslutit sammanskott till de brandskadade. Så böra vi ock först och sist tacksamt ihågkomma den utmärkta beredvillighet, hvarmed samhällets egna af olyckan skonade medlemmar öppnat sina hem och sina förråder för dem. Icke obetydliga penningbidrag hafva äfven redan inom samhället till komitn öfverlemnats, Och slutligen har komiten redan från de afiägsnaste orter börjat få mottaga de utmärkiaste bevis på hjelpsamhet och deltagande. Men vid siden af dessa ljusa bilder kan jag icke underlåta att omnämna de mörka skuggor, eom fullit öfver den redan nog dystra taflan. Så har man erfarit, att betydbga stölder af redan bergad egendom lära förekommi:, och utom de många, som gått fria med sådana brott på sitt samvete, lära tvenne personer derföre vara arresterade. Men nästan sorgligast af allt är det uppförande, som visades ef en bop af stormen hit vinddrifna kustfarare, till antalet 16 d 17, båtekeppare och besätining å båtar från Frölunda socken i Göteborgstrakten. Stora, starka sjöbussar som de voro, stodo de med händerna i fickorna och betraktade det rysliga skådespelet. Då de uppmanades att biträda vid sprutorna, der de tydligen sågo att krafterna voro för svaga, svarade de, att de först måste veta bvad man ville betala dem derför, och då man ej hade tid att uppgöra ackord med dem, förblefvo de i det längsta overksamma. Utan att hafva ännu gjort någonting, kommo de in på ett ställe, der förfrisknivg utdelades och pockade sig till förtäring. Först sedan denna erhållits, började de deltoga i bergningen, men ej vid sprutorna, der de bäst behöfte. Dock var på långt när icke ellt undangjordt, då fram på morgonen samma personer inkommo på apoteket och pockade på betalning med sådan oförskämdhet, att soldater måste reqvireras, som med våld körde dem ur huset, helst man midt under olyckan ej kunde tänka på dylika uppgörelser. Förmodligen måtte detta varit mennizkor, som genom plundrande af skeppsbrutsa, förolyekade sjömän dötvat alla bättre känslor och vant sin att NAkra nå Alvakan På annat