sitt varma intresse för de förtryckta mnationernas sak, hvarken af förpligtelser, heder eller intresse ansåg sig böra deltaga i ett krig, så säger nu Napoleon, att ?endast ett angrepp på Frankrikes heder eller ett hot med inkräktning på dess område bör ålägga det att gå i striden oberoende at andra makter?, Alltså, kejsaren vill fred och ej krig. På detta sätt kan man, hvilket ock tidningarne göra, advocera och plädera med lika god framgång för en krigisk som för en fredlig syftning i kejsarens tel, emedan man alltför uteslutende fäster sig vid ordalydelsen och tyckes glömma hvad man eljest så ofta rider upp på, nemligen att kejsar Napoleon är allas mästare i frasen. Min enskilda uppfattning är den, att kejsar Napoleon hvarken förbundit sig att gå den ena eller andra vägen. Han bar helt enkelt inskränkt sig till att föreslå en redan förut påtänkt utväg, nemligen en kongress. För öfrigt vill han låta händelserna tala och har med verkligt mästerskap i stil och tankegång reserverat åt sig den fullkomligaste frihet att handla i enlighet med omständigheterna. För den, som väntade att Frankrike ensamt skulle draga svärdet, utan att vara försäkradt om Englands eller Österrikes medverkan eller ens neutralitet, mäste naturligtvis Napoleons tal vara ytterst otillfredsställande. För den åter, som varit af en motsatt åsigt, innehåller det i hufvudsaken ej annat än man kunde vänta, då man känner Napoleons styrka i att bemautla sina syften och åaigter tills han anser sig i omständigheterna fått ett tillräckligt stöd för att våga uttala dem. För öfrigt är det anta;ligt att genom annulerandet af 1815 års fördrag, otvilvelaktigt den vigtigaste position i kejsarens tal, och bildandet af en kongress för öfverenskommelse om nya bestämmelser i stället för de nämnda fördragen, förhållandena skola så gestalta sig, att svårligen någon makt kan undandraga sig att biträda vid lösningen af de trassliga frågor, som alltjemt hota Europas fred. Den allmänra opinionen har nu vunrvit en utbildning och en styrka, hvilka gifva oss rätt att betrakta dess påtryckning som en bland de vigtigaste faktorerna i räkningen. Med denna i förbund skall kejsar Napoleon kunna göra betydligt mera för de europeiska frågornas tillfredsställande lösning än genom ett isoleradt krig. Allt naturligtvis under förut sättoing att han menar allvarligt med det der -kongress-förslaget. Och detta har man rätt att hoppas, då, efter hvad här med be stämdhet påstås, redan depescher äro expe dierade till de respektive makterna med in. bjudning att oförtöfvadt alsända represen. tanter till en kongress i Paris. Såsom något anmärkningsvärdt förtjenal påpekas att kejsaren ej inlåtit sig på ame. rikanska frågan och ej med ett enda orc talat om Rom eller påfven; samt vidare at han ej ansett sig böra lemna några upplyg ningar huruvida relationerna mellan Eng land och Frankrike tro af intim beskaffen