kallas den ärofull och bevaras af häfderna i ett odödligt minne. Markisen insög begärligt den honung, som flödade öfver abböns läppar; dock må man ej tro det denne listige man verkligen hyste någon önskan att bibringa sin olycklige anförvandt den tröst, hvarefter han längtade. Läåpgt derifrån; bans afsigt var endast att kunna behålla sitt inflytande öfver honom genom lätsadt deltagande. I enlighet med denna lömska plan fortsatte abben således efter ett ögonblicks tystnad: Hvad som är mest beklagansvärdt af alltsammans, är likväl att er broder, Carl, var högsinnad och ädel, öppenhjertig och trofast och dertill, efter hvad jag befarar, 033 begge mera uppriktigt tillgifven än vi kunde föreställa oss! Ja, det är det rysligaste!4 ropade markisen, nedfallande 1 en stol och betäckande sitt ansigte med händerna. Han höll mig kär, jog vet att han höll mig kär, och jag tror att hans afsigt ännu alltid var att uppoffra sig sjelf för mig. Abben lät dessa föreställningar vederbörligen göra sin verkan på markisens sinne och tillade derefter, likasom för att gjuta olja i elden: eHvad som också är mycket olyckligt, är att bon, som vi lyckades snappa bort ifrån hertigen af Guise, icke längre befinner sig i vårt våld. Markisen vred förtviflad händerna, ropande: 4Tala icke mera härom; jag uthärdar ej att höra er längre. Lemna mig, abbå; vart jag än vänder mina blickar ser jag endast sorg och förtviflan. Abbåen efterkom hans önskan och begaf sig ut i parken, lugn och leende såsom efter tt samtal af den likgiltigaste art. Medan han långsamt gick utföre trapporna sade wav för sig sjelf: eMan måste nu smida medan jernet är varmt. Om jag endast kunde fiona någon f dessa fanatiska prester med sin vilda utväfvande vältalighet, sådana som stundom