— Det seden ett par dagar gängse ryktet, att intet antagligt anbud för det beslu:ede 35 millioners länet inkommit till riksgäldskontoret bekräftas af följande notis i gårdagens Posttidning: Såvidt vi erfarit, lära riksgäldskontorets hrr fullmäktige ansett sig, efter gjorda beräkningar, kunna och med afseende på den mindre gynnsamma penningeställningen utrikes böra tillsvidare uppskjuta med afslutande af det tillämnade lånet och följaktligen med den definitiva pröfninen af de inkomna låneanbuden för såvidt de icke blifvit genast förkastade, samt under tiden invänta nya sådana. Underrättelserna utifrån, Frankrike och Engiand inberäknade, sägas nemligen i detta afseende låta lofvande, förutsatt att de politiska konjunkturerna icke göra något streck i räkningen. Huru det kan låta sig göra att med anledning af den mindre gynnsamma penningställningen utrikes? tillsvidare uppskjuta den definitiva pröfningen af de inkomna låneanbuden torde kanske hrr fullmäktige kunna upplysa om, fastän det förekommer den i kontorets mysterier oinvigne underligt nog; men huru pass mycket sammanhang det finnes emellan erkännandet att lånet icke på antagliga vilkor kunnat atslutas, å ena sidan, och de lotvande underrättelserna utifrån, Frankrike och England inberäknade, å den andra, synnerligast u ed en försämrad penningställning sedan anbuden inlemnades, lär hvem som helst kunna inse. Den så högst gynnsamma konjunkturen att afsluta länet, för några månader sedan, blef beklagligtvis försummad, och att lånet icke nu kusnat fördelaktigt effektueras, förundrar oss allsicke; till detta ledsamma resultat torde i ej oväsentlig mån hatva bidragit hrr riksgäldsfullmäktiges, af oss vid ett töregående tillfälle omnämnda, oförlätligt oaffärsmässiga sätt att sköta denna storartade och för hela landet i flera afseenden så vigtiga flå Vid lånets enara efslutande hade emellertid grundade förhoppninger om en förändrad penningställning tästat sig; det snöpliga resultatet af underhandlingarne lär väl komma att menligt inverka på vära affärsförhållanden, och det är anledning frukta ett den sedan någon tid rådande tryckta penniogstållningen än ytterligare försvåras, isynnerhet om våra banker och enkannerligen riksbanken fortfar med det strypsystem, som nu en tid bortåt till lämpats och icke kan fortgå utan att förorsaka stora oredor och till och med återfalla på riksbanken sjelf. Alltför litet har denna instilution velat inse, att den eger skyldigheter såväl som privilegier, samt att den icke borde glömma de pligter rikets ständers bank har att äfven under svåra tider bjelpa sina kunder oeh derigenom det allmänna; om än den fixa räntefoten till en hufvudsaklig del kanske varit orsaken att riksbanken ej alltid kunnat uppfylla sin mission att icke allevast utlåna penningar då den deraf har godt förråd, utan, hvad som är lika vigtigt, se till att penningar för utlåniog må finnas, har den dock vid ett föregående tillfälle visat att undantagstörhållanden kunna inträffa ; och nu är penningställningen sädan, att vi anse det her fullmäktige i riksbauken borde taga i allvarligt och snart öfvervägande, huruvida icke något bör göras för att tillfredsställa det allmännas rimliga fordringar, i den mån reglementet ej lägger hestämda hinderi vägen. Det är i sanning också svårt stt inse, hvarföre regeringen under förhandenvarande omständigheter dröjer med förordningen om räntans frigifvande.