sällan någon verklig sällhet här i verlden. Sällhet, ropade markisen i det ett drag af dödeångest flög öfver hans ansigte; säll het för mig! Finnes det på jorden något som kan kallas sällhet? Ja, det finnes och har funnits äfven för mig. Jag minnes den tid, då jag med min broder, som icke mera är till, och äfven med er, vår ledare och vän, ännu icke upprörd af vilda lide!ser, nöjd med min lott och i fred med alla menniskor, upplefde lyckliga dagar i oskuld och fröjd, äonu okunnig om allt det onda, hvaraf verlden är så uppfylld. Ni har nu hjelpt mig att göra slut på allt detta och drifvit sällheten så långt bort ifrån mig, att jag kävner mig förtviflad när jag endast hör den omnämnas. Nej, Gaspard af MontsoreauX, sade abben med en ton af sårad ömhet; jag är icke skulden dertill. Jag har icke jagat sällheten från er sida. Det finnes endast ett sätt att åt sig bevara sällheten. Den beror icke af de olika föremålen för våra önskningar, ty allt hvad vi eftersträfva är lika mycket egnadt att tillfredsställa oss. Vida större vigt ligger derpå att rätt bedöma medlen för dess ernående. I fallnågon använder medel, som han ångrar, för att att vinna hvad han önskar, skull han i dubbelt mått gå miste om sällheten, nemligen både den som ligger i dess eftersträfvande och i sjelfva njutningen, Hvarje användt medel måste således vara afpassadt efter sitt mål; der mycket står att vinna, måste också mycket vågas eller uppoffras. Endast den starke, kraftfulle mannen kan afväga detta, och ångrar aldrig hvad han förlorat i utbyte mot segern. Den, som sörer deröfver atthan användt medel, som visat sig vara de enda rätta för att vinna ändamålet, liknar ett däraktigt barn, som ifrigt efterlängtar en glittrande leksak, bryter sönder den så fort den kommit i hans händer, och sedan gråter derföre att den kostat så mycket penningar. Säg derföre icke, Gaspard, att jag har jagat sällheten