sägandet af versen sveks hr Dahlqvist stundom at sitt minne. Det föreföll som om denne annars så säkre skådespelare skulle hafva lidit af opasslighet. Den moriske läkarens roll var öfverlemnad åt hr Hansson. Vi hålla före att detta icke var något särdeles lyckligt val. Hr Hanssons hårda organ och entoniga deklamation gifva icke åt den vise österlänningens ord den färg af mystisk känsla och fentasirikt tankedjup som här torde ligga i diktens mening. Hr Elmlund spelade Jauffreds roll med den säkra takt som man ofta funnit hos honom i liknande roller, der det gäller att såsom den trogne vännen utgöra ett slags bihang till styckets hjelie. Sådana uppgifter äro föga hvad man kallar tacksamma, men fordra sin men. Man erinre sig t. ex. hr Elmlunds ädla framställning af Horatio. Vid pjesens slut framropades fru Kinmansson under förnyad blomsterkastning.