har jag gifvit underrättelse om vår ankomst åt befälhafvaren för de kungliga trupperna, emedan jag hade mig bekant, huru mycket hertigen af Guise var intagen till förmån för er broder, emedan jag in:åg a!t ingenting skulle kunna afhålla er och henne att fortsätta färden ända till Soissons, der hon kommit under hertigens beskydd, och emedan således den enda möjlighet som kunde beredes åt er att vinna hennes hand, bestod uti att öfverlemna henne till sin närmaste fädernefrände, som redan länge tvistat med hertigen om bättre rätt till förmynderskapet. Jag medger detta och jag an er mig derigenom hafva bevisat er en stor tjenst. Det sätt, hvarpå abbea upptog frågan, var icke sådant, som Gaspard af Montsoreau hade beräknat. Missnöjd med abben, med sig sjelf och hela verlden, vände han sig emot det öppna fönstret och såg uti den omgifvande parken, der den varma solen strömmade emellan trädens grenar och foglarne glade qvittrade i det gröna. Men han såg allt detta med samma ögon, som våra första föräldrar efter syndafallet betraktade eden. En mörk sky drog öfver hans anlete vid åsynen af naturens herrlighet, solskenet blef för honom endast en skymning och hela verlden en öken. Kan ni återgifva mig mitt fordna välbehag af det vackra vädret?4 sade han efter ett ögonblicks tystnad. Kan ni åter låta mig med nöje lyssna till foglarnes sång? Kan ni aflyfta den börda, som tynger på mitt bröst? Kan ni någonsin återupprätta hvad jag, ledd af denna olycks liga kärlek, förbrutit? Kan ni utplåna det kainsmärke den satt på min panna eller tysta samvetsqvalen i min själ?4 sOm ni vill betrakta saen ifrån denna sida4, sade abben, långsamt och höglidligt. cOm ni, emot allt hvad sannolikt och rim ligt är, endast önskar att glömma hvad som skett, så finnes det visserligen en utväg som kan föra er till målet. Afstå ifrån denna kärlek, som ni finner hafva varit det