Aftonbladet – 11 november 1863, sida 3

orimliga penningar, och ofantliga k af enskilda på sådant bli nedlagda. Klagan öfver brist på skogar i närvara ä rättigad, som med tusen exempel kunde visas; och hvad farhågorna för framtiden Leträffade, så mindes tal. hurusom redan för 30 år sedan man förde samma mörka tal och påstod attskogen skulle vara slut 10 år derefter, och sedan dess har dock afverkningen mångdubblats och indå ingen brist försports. Tal. törklarade sig visserligen vara tillgänglig för skäl, men måste under närvarande förhållanden yrka afslag. Hr Muren var af samma åsigt som den förre talaren. Protesterade mot talet om enskilda intressen Frågan vore: ligger det i statens intresse att Norrlands skogar stå obegagnade? Denna fråga kunde tryggt besvaras med Snej! Med skogsafverkningen har folkmängden och odlin-. gen i Norrland tilltagit, och mer än skog älskade talaren att se hvete, säd och boskap. Talet om de kalla fjellvindarne vore bara prat. Landet vore nemligen så kuperadt, att de ingen: skada kunde göra. Tal. gillade fullkomligt afverkningen i stor skala. Uppdrog en jemförelse med jerntillverkningen och den skada hämmandet af densamma medförde. Sågverken förstöra alldeles icke skogen. Skog kommer nemligen aldrig att fattas, emedan ungskogen, som af sågöd har ej kan begagnas, får stå qvar. Ved o. d. har ingen afsättning i Norrland och duger ej att transportera lång väg. Emot landshöfdingeembetenas femårsberättelser och andra åuktoriteters intyg om skogsminskningen satte tal. sin egen erfarenhet, hvilken ej vore obetyllig, då tal. vore född och uppfödd i Norrland. Denna ade horom att skogen ingalunda lidit någon beänklig minskning. När en gång skogen toge lut, som tal. dock medgaf en gång skulle komma att inträffa, då, som sagdt, sbeppningen blefve slut, skulle jordbruket i stället komma att gå uppåt. Men hur skulle detta kunna komma att cga rum, om man ej tilläts först taga bort skogen? Det vore med denna som med guldet i Australien och Kalifornien. Sedan detta nu tagit slut har man slagit sig på jordbruket, och landet har gått framåt och blifvit uppodladt. Hämmade man nybyggaresystemet, vore det ej så lätt att så snart få det i gång igen. Vore det så att staten upplåtit sina skogar för godt pris, nåväl, låt då staten ta mera betaldt, men hämma för all del ej skogsafverkningen. Bäst vore ätminstone att vänta till nästa riksdag och afvakta den kongl. propositionen i ämnet. som då möjligen kunde ankomma. Yrkade afslag. Hr Brun slöt sig i ett längre föredrag på det nogaste till hr Murens åsigter och förmälte, att om man i Norrland går upp på höga berg, så ser man bara skog, och der finnes så mycket skog, att man är nära på färdig att qväfvas af skog. Att nu i skogsfrågan fatta beslut, när norrlänningarne vore hemresta, vore inhumant. Afslog. Hr Gahn trodde, att om blott småskogen finge stå qvar, så gjorde för de klimatiska förhållandena åtminstone det mindre, om storskogen blefve borthuggen. Tal. försökte vederlägga hr Witts nyssnämnda kalkyl och sökte visa, att om alla faktorer toges med i beräkningen, så borde skogen i stället för der påstådda 1 å 1, procent ge åtminstone 2 å 2 procent. Bästa beviset vore att en rationel skogshushållning får allt mera insteg. Trodde andra orsaker än de här omförmälda hafva förorsakat Islands ödeläggande. Kändt vore att snögränsen går allt sydligare för hvarje århundrade. Det förslag utskottet här afgiivit kunde tal. 4 gilla, men ville ej motsätta sig en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syftning af att kronan måtte förvärfva skogar, för att der anlägga mönsterfarmer. Nödvändigt vore att lemna nybyggaren ett skogskapital, Jå det han någon inkomst måtte ha i missvextår. Hr Ekman ansåg det ganska svårt att i denna gak uttala ett bestämdt omdöme. Men hvad talaren vore öfvertygad om, vore att regeringen, som redan vid 2 töregående riksdagar fått mottaga skrifvelser i frågan, ej vore i behof af en ny skrifvelse för att fatta sitt beslut. Det vore ganska betänkligt att ständerna på detta vis uttalade sig om några principer, ty alltför ofta händer det, att åå detaljförslag på dem skola rundas, alltför många praktiska svårigheter möta. Men påstår, att nu är tiden att göra något om ej skogen skall komplett förstöras, men norrländ: pingarne bestrida det, och talaren ansåg att de borde ha bäst reda på saken. Att folkökningen och kolonisationen gått hand i hand med skogsafverkningen, vore obestridligt. Statistiska uppifter bevisa det. JordUruket står ock ganska högt och Norrland producerar tillräckligt med säd till eget behof, hvilket väl måtte bevisa att man på allvar sysselsätter sig med jordbruk och nyodlingar, och att icke all verksamhet går ut på att afverka skogen. Afslag. Hr Loven ville endast i korthet ge tillkänna att han instämde med hr Henschen, och att han ansåg hvar och en representants pligt vara att bidraga till att allt måtte räddas som räddas kan af Norrlands skogar. För öfrigt vore talaren äf ven böjd för ett tillögg i den syftning hr Hierta föreslagit. Hr Carlen fann för det första att frågan rör Norrland ensamt och för det andra att:alla representanter för Norrland upptridt motde föreslagna åtgärderna. Detta idnefattade för talaren till äckliga skäl att med dem instämma, då talaren ej kunde tro annat än att de borde ha bättre reda på förhållandena än representanter för sydligare delar af riket. Talaren kunde ej finna skäl i att staten skulle bli industri-idkare och sköta skogar, afverka skogar, sälja skogar 0. 8. v. Detta vore en statsekonomisk åsigt, som man för längesedan öfvergifvit. Dessutom framhölls att genom det föreslagna tillägget en motsägelse komme att förefinnas, i det man på ena raden säger att afvittringen skall upphöra och på den andra att den får fortgå. Talaren ville afslag eller åtminstone hellre hr Hiertas tillägg än hr Henschens. Hr Bovin instämde med den som ville bifall till hr Henschens förslag. Otvifvelaktigt vore att något borde göras. Talaren trodde, i motats till några andra talare, att de som stode längre ifrån förhållandena, kunde möjligen se saken bättre och mera opartiskt än norrländningarne sjelfva. Den invändningen att man ejnu borde uttala sig, då man-till nästa riksdag kunde vänta en kongl. proposition, förföll derigenom att finansministern sjelf förklarat att rege-! ringen önskade det representationen måtte i denna H fråga uttala sig. i Sedan diskussionen förklarats sluted, skreds j till votering, hvarvid resultatet blef det, som; vi redan angifvit, eller at hr Henschens förslag bifölls med 28 ja mot 19 nej. Under diskussionen yttrade sig de flesta af ofvannämnda talare flera gånger, ehuru vi här på ett ställe sökt sammanföra deras derunder yttrade resp. åsigter. Vid följande 4:de punkt, om utsträckning afi förbudet för nybyggens anläggande, yrka e hr? Carlen afslag, emedan man redan i föregående punkt talat om nybyggen. Hr Henschen yrkade bifall, emedan detta vore endast så till sägandes ett corollarium till beslutet i förra punkten. Talaren föreslog emellertiid en redaktwonsförändring, öfverensstämman: de med den som hos ridderskapet och adeln samt i presteståndet blifvit antagen. Votering begärdes och utföll med 22 ja mot 18 nej, hvarigenom punkten således bifölls.