Aftonbladet – 11 november 1863, sida 1

Främlingen. Hvem är du, främling, hvilkens höga bild Jag skymta ser kring jordens skilda kanter, Som kommer och som går, än djerf och vild, . Lik örnen spejande från fjellens branter, An vänlig, mild, försonande och huld, Lik hoppets dufva, som oss flyr till möte Med oljeqvist i mun, då solens guld I aftontimman färgar hafvets sköte? Hvem är du? — Följd af millioners blick, Du störtar fram din ban bland blod och tårar, Förbannad, hatad .. dock, der fram du gick, I dina spår upprunno nya vårar. Du syntes .. allt förödelse och natt! En enda suck var mensklighetens hjerta. Ibland ruiner och bland bål du satt Och öste floder ut af gränslös smärta. Men branden släcktes ej .. han steg allt mer, Snart står der halfva verlden uti lågor. Allt blandar och förvirrar sig .. man ser Ej slot på detta haf, som rörs i vågor. Då höres, som en ton från fjerran land, En röst, som näpser storm ochbrand och jämmer, Och fridens engel, lyran uti hand, Till helga känslor menskligheten stämmer. Af mången fruktad, men förstådd af få, Hvarhelst du kom, du segrar vann och dyrkan. Så har du gått, och så du skall väl gå, Ofattlig, och stor, symbol af styrkan. Man skall förbanna, man skall håna di Och skrifva fullt med synder ditt register Och hopa tusen bålverk i din stig Och ropa ve! utöfver dina brister. Man skall ock dyrka dig som hjelte, gud, Och resa altar, stoder, till din ära, Och skalden fira dig sid harpoljud Och tänkarn sätta i system din lära. För din idol skall hopen falla ner Och rusig, lysten, kring sin galdkalf dansa, Och mången, som din bild blott tanklöst ser, Skall hjelpa till att dig med lager kransa.