Aftonbladet – 10 november 1863, sida 2

inom våra gränsor, all slags gemenskap i anseende till vetenskaper och konster emellan oss! och det öfnga Europa skulle befordras, till största fördel för vår upplysning. Hvad skulle också icke genom en förening af alla tre rikenas ypperste män i alla grenar af mensklig kunskap och konstflit kunna uträttas till det helas heder och nytta? Om således fördelarna af en förening emellan alla tre nordens riken utan minsta svårighet inses af hvar och en medborgare, så vinna de en förnyad styrka af den omständigheten, att intet enda väsentligt hinder hos sjelfva folkslagen gifves för denna förening. Likasom naturen förenat England och Skottland, har den äfven förenat Sverge och Norge, och hvad naturen ej gjort med danska öarne och oss, det har språk, religion, och seder gjort. De tvänne största föreningsband emellan tvänne folk äro tvifvelsutan religion och språk, och dessa ega vi redan gemensamma med både Danmark och Norge. I anseende till sj råket äro vi närmare förenade med dessa riken, än vi varit med Finland, på hvars tillgifvenhet och kärlek för vårt land vi dock ega så stora prof, emedan en svensk utan svårighet skall förstås i Danmark och Norge, äfven af menige man, hvilket icke är fallet i Finland. Vi ega äfven samma ursprung och samma stamfäder, äfvensom vi, under hela fortgången af vår statsbildning, troget följts åt. På samma tid hafva vi dyrkat samma gudar: våra religionsförändringar hafva inträffat nästan på samma tid. Vi hafva engång förut varit förenade: nu äro vi förenade genom samma lidanden af krig och inre olyckor och genom samma sorg öfver en älskad furste, som var en skänk af broderlandet. I slutet af sin afhandling och efter att ha undersökt grunderna till den gamla Kalmarunionens misslyckande, utropar författaren: Egde g vältalarens röst, så skulle jag i detta ögonblick öja den för den största sak, som i sednare tider varit föremål för nationers uppmärksamhet. Svenskar, danskar, norrmän! skulle jag säga: förenen er. Hören i detta bud er så ögt älskade Carl Bugusts röst: nej hören natutens! Hon slöt er ej förgäfves inom samma berg och samma haf: hon gjorde ej förgäfves edra bygder till jernets, modets och redlighetens hemvist, hon gaf er ej förgäfves samma språk, samma seniga armar och samma kärlek till fosterbygden. Eller ären I ej tillräckligt straffade för er ohörsamhet emot henne? Viljen I, som det fordna England och Skottland, sönderslita hvarandra och åtskilda framsläpa ett aftynande och föraktadt lif ibland Europas stater, eller som det nuvarande, förenade, uppstiga till höjden af makt och ära? Tron I väl hinna dem, om en af er, bundsförvandt åt någon mäktig landtmakt, som Skottland fordom åt Frankrike, uttömmer sina egna krafter för att hindra utvecklingen af den andras? I hafven begge fört ett lika olyckligt krig. Den ena af er har gått ur striden med bibehållna lemmar och den andra stympad, men begge blöden I af djupa sår. Motgångarna hafva nedsatt ert nationliga högmod, det väsentliga hindret för er förening. Ingen af er kan i denna stund skryta af några företräden framför den andra: endast känslan af er närvarande belägenhet, och af ert inbördes behof af hvarandras stöd — är det, som i detta ögonblick lifvar eder. Förenens då som barn af samma föräldrar, dem en irring för ett ögonblick åtskilt, men som medvetandet af deras svaghet och naturens bättre känslor snart återföra i den faderliga hyddan. Gripen med dristig hand föreningens leende timma. Redan står hon med lyftad vinge, färdig att lemna er, för att — aldrig mera återkomma. Den ende, som då uppträdde deremot inom pressen, var den bekante pöbelsofisten Grewesmiihlen, som visserligen förklarade, att om dessa trenne riken vore riktigt samman slutna till ett helt, så Sskulle vi kunna umbära alla främmande makters biträde eller skydd och ensamme försvara oss emot alla möjliga anfall vid alla möjliga politiska för ändringar; vår existens, vår integritet, vår makt, vårt anseende, vårt välstånd och vår sällhet skulle vara försäkrade för everldliga tider och af ingen makt på jorden mera kunna rubbas; men då en sådan förening, hvarigenom de trenne rikena genast förvandlades till ett enda, icke kunde ernås, var han fullkomligt emot hvarje sådant närmande, som det hvilket nu var i fråga. Hvem känner icke igen dessa satser, sådana de nu för tiden framträda hos en och annan af Grewesmihlens politiska fränder, som säga, att de hasdet allra varmaste intresse för en skandinavisk förening, endast den kan bli komplett, men som på samma gång opponera sig mot hvarje åtgärd, som kan betraktas såsom ett inledande steg, mot hvarje sträfvande att på den naturliga utvecklingens väg närma sig till målet. Det kan måhända för mången vara kuriöst nog att erfara, det sjelfva hr Crusenstolpe icke gått fri från inverkan af den skandinaviska idn, att han en gång till och med haft starka ansatser af skandinavism. Han egnar uti det senaste häftet af sina Ställningar och förhållanden? ett helt särskildt kapitel åt en tillbakablick på nuvarande utgifvarens af Aftonbladet och hr Crusenstolpes femtonåriga strid om skandinavismen, hvilken innehåller komplimenter åt den förre för konseqvens. Vi beklaga, a:t vi icke obetingadt äro i tillfälle att gengälda komlimenten. Viminnas nemligen ännu ganska fas t, huru hr Crusenstolpe uppträdde 1843, då han särskildt betonade vigten deraf, att Ryssland icke skulle få insteg i Danmark utan detta bevaras åt Skandinavin, då han just med afseende på att göra Rysslands inflytande afbräck, på det varmaste förordade en skandinavisk förening och ut ropade: ?Ryssland inser allt för väl, att från den stund en dylik förening kommer till stånd, är det oåterkalleligen slut på ryska öfverväldet, såväl i nordensom i Europa, der, om man sedermera fick höra den för dess öfriga stater sårande benämningen de fem stora makternaX det förenade Skandinavien åtminstone skulle ofelbart intaga sitt rum såsom den sjette.st Men utrymmet börjar tryta oss så att vi måste afbryta. Vi skola i stället vid något annat tillfälle särskildt något närmare redogöra för hr Crusenstolpes uttalanden den tiden och hans sednaste verksamhet i detta fall, i fråga om hvilken han är naiv nog att ur den bekanta ryska Le Nord aftrycka ett smickrande vitsord, enligt hvilket hr Crusenstolpe skulle vara en representant för den äkta avenalka natinnalandan 8 D rm MA