Aftonbladet – 7 november 1863, sida 3

beröra enskilda intressen, etc., Bgamt ansäg, ehuru han erkände de gjorda förarbetenas vigt och värde, att behofvet af ytterligare granskning och bearbetning tydligt visade sig; ansåg derföre icke att tiden vore på något sätt förlorad, ty att såväl höra ständerna, som ock på annat Isätt genom tidningar och tidskrifter söka bereda jen mognad opinion, skulle alltid bidraga till frågans hastigare afgörande. Såsom bevis på nyttan af opinionens mognad anförde talaren bränvinslagstiftningen, strafHagen och sjutligen DOP: pades han en gån få göra det med det hvilande repregentationsförslaget. Tiden vore således ej förlorad; detta vore endast fallet då den förgår och bortslösas i dåsig overksamhet, men ej då den på ett naturligt och förnuftigt sätt användes som en factor i det stora kulturarbete, som fortgår bland folk som lefva ett fritt och kraftigt lif liksom vårt. Frågan vore dessutom i konstitutionelt hänecende särdeles komplicerad genom sin blandade egenskap; äfven hade alla myndigheter bibehållit den blandade formen, hvilken talaren gillade och ansåg att ett fullständigt förslag borde framläggas, hvaröfver K M:tlemnar rikets ständer tillfälle att yttra sig; dock utan att afstå trån sin lagstiftningsrätt i de delar som angå den ekonomiska förvaltningen. Men detta hindrar ingalunda att dessförinnan vidtaga förfoganden der hehofvet är trängande. alaren öfvergick sedan till den andra afdelj ningen eller de generella åsigterna och grunderna, samt sökte bemöta de villomeningar som gjorde sig gällande å landet; så t. ex. är sagdt att skogen är kulturens fiende, samt att den bör ut rotas med eld och yxa; att när skogen är borta står i alla händelser jorden och odlingen qvar; detta vore efter talarens åsigt fullkomligt falska satser. Skogen är, i stället för att vara kultu; rens fiende, dess oskiljaktige och niödvändigå vän, och trodde talaren att en mark sköflad på skog visserligen stode qvar, men nära på helt och hållet värdelös. Talaren ingick sedan i en j intressant afhandling om så väl skogens värde, som ock de bästa medlen att få den räntebärande, samt anställde en jemförelse mellan pen ningekapitalet och skogskapitalet. Frågan blir den: Hvad lemnar mig detta kapital i form af skog och i form a! penningar? — Man uppställer denna kalkyl så, att skog.n, hvaral blott en hundradel uti de norra orterna cn tvåhundradel, eller en trehundradel årligen kan afverkas, endast kan afkasta högst en procent, då penningen, som kändt är, ger , minst fem. Men denna uppställning är ej strängt riktig, ty man låter dervid skogens värde ingå såsom mogen skog, hvilket naturligtvis icke är förhållandet, då man tänker sig en skog indelt i 100 trakter. Lyckligtvis existerar således uti sjelfva naturlagen icke en dödsdom för alla skosar, men för denna närvarande tid, under de rhållanden, som nu existera i afseende på kapitalvärdet och räntefoten är faran mycket betänklig. Frågan kan så uppställas: hvad är den nuvarande skogen värd om den afverkas; hvad kan den lemna i afkastning äfven under den bästa sköteel; huru fort växer penningen och hur fort växer skogen? Såsom svar härpå anmärktes att det kan med siffror bevisas att vid sådan jemförelse under närvarande förhållanden ligger fördelen ganska betydligt på penningekapitalets sida, och faran är dessutom nu så mycket större, som äfven den del af skogskapitalet, som består af ungskog, ända till minsta dimensioner, genom sednaste beslut fått ett ökadt värde, och således också mera än förr hemfallit under egennyttans och den ögonblickliga vinstens frestelser. Man säger äfven att den enskilda omtankan är skogens bästa skydd, men att detta påstående är falskt bevisas af erfarenheten, kvarpå såsom exempel finnes Trenningshult och Rella Tall, angående hvilken sednare i grund förstörda park s:änderna vid denna riksdag fattat beslut. Vid den tredje afdelningen, eller de speciella frågorne, visade talaren på huru många olika sätt skogarna, särdeles de norrländska, konsumerades — Detta skedde enligt talarens Bsigt på tre sätt, nemligen genom afriltrimg, genom skogstilldelning samt genom spplåtelse Kill nybyggen. Af dessa tre sätt ansåg talaren att det första borde fortsättas och påskyndas, det andra närmare regleras, samt det tredje i viss mån inskränkas och suspenderas. Talaren bestred för öfrigt ej nödvändigheten af kolonisationens fortgång, blott den fortginge på så eätt, att den ej i grund förstör skogarnes värde. Talaren slutade med att föreslå en betydlig redaktionsförändring i utskottets hemställan (förenade sig dock sedermera med hr v. Koch), hoppades att ridderskaet och adeln gkulle lägga på hjertat, att i dessa rågor ej gå så blödigt tillväga, utan lagstifta i en anda som kan Dettygga landet för stora vådor och förekomma en alltför sen ånger. Grefve C. G. Mörner fann icke den nu företlagoa funklen i något hänsende vara att föredraga framför den motsvarande i 1858 åra un derd åniga skrifvelse. Mano borde akta sig för att gå från den ena ytterligheten till den andra. Det kunde hända att den mark, som anses tjenlig till kronopark, är linnu tjenligare till odling. Hvad Norrland framför allt behöfver, det är Sarmar, och det vore ett misstag om man lagstiftade mot en sådan riktning. Hvarföre tog man ej lärdom från andra länder, såsom Nordamerika och sålde skogen ät sågverksegarne? Såsom förslaget nu är gjordt, komme det i konflikt med förut gällande författningar, hvilket ännu bjertare framträder i det af hr v. Koch gjorda förslag. Talaren nekade icke nödvändigheten att söka förekomma skogsförödelsen, hvilket dock lämpligast skedde genom vissa inskränkningar i den enskildes nyttjanderätt och beklagade denna riksdags beslut att borttaga exporttullarne, hvarigenom denna förödelse ännu mera befordrades. Man borde ej här tillämpa samma grundsatser angående skogslagstiftning som på andra stil len, hvarest skogen har så inga värde, att man för att blifva al med skogsprodukter, som ligga i vägen, tänder eld på desamma, eller — såsom talaren uttryckte sig — underhåller en evig eld, vid hvilken sågarn ör vestaler. Der vore odlingen en helsosam rival med en dylik skogsförödelse. Talaren framställde slutligen ett nytt redaktionsförslag i samma syftning som 1:a punkten i ständernas skrifvelse af år 1858. Hr v. Koch hemställde derefter om ioke frih. Gripenstedt ville afstå från sitt särskilda, ifrån det först framställda i sak föga afvikande redaktionsförslag, hvilket, såsom förut är vämdt, af friherren medgafs, hvarefter grefve Sparre vidlyftigt bemötte grefve Mörner, förklarande att utskottets mening alls icke vore att motsätta sig odlingen i Norrland, utan tvärtom att reglera densamma. För bifall till hr v, Kochs förslag yttrade sig vidare hrr Ros och Åkerman, grefvare Liljencrente och A. o Rosen. Hr Fitinghofs i ett längre skriftligt anförande framställda åsigt kunde referenten ej uppfatta, enär skriften dels upplästes med särdeles låg och otydlig röst, dels ståndets otålighet började visa sig i ett tilltagande sorl. Hr v, Paijkull trodde man gick alltför långt i sitt nit att skydda skogarne och fruktade att suspensionen af kolonisationen kan bli mycket långvarig. Framställde till en början förslag om ett tillägg: dock med det förbehåll att landets uppodling och nybyggens anläggande deraf d förhindras; men förenade sig sedermera me grefve Mörner. Sedan flera talare siterligare replikerat hvarandra, blef slutligen hr v. Kochs förslag utan votering af ståndet bifallet. I nästföljande å:de punkt föreslås: att det förbud mot pybyggens anläggande å öfverloppsmarkerna i de norrländska linen, intilldees undersökning och reglering af desamma försiggått, som genom Kongl. Maj:ts skrifvelset ill kammarkollegium den Maj 1860 meddelats, måtte utsträckas jemväl till kronans blifvande öfverloppsmarker i Stara Kannarhoroe In sånt mee. IL Ö-A Om Vi DE LA En fö Con ån R