Aftonbladet – 5 november 1863, sida 2

under en sommarresa i fåderneslandet, xX. På Mosebacke. När sist jag stod här, smekt af fogelsång och ljumma sommarvindar ifrån sjön, det var en rödlett skymningsstund en gång, — s8oln just gick ner, naturn höll aftonbön, den trötta blomman ögonlocken lyckte och stadens sorl från bullrande qvarter der nedanför dog långsamt ut alltmer... JEn främling eldigt handen på mig tryckte vid denna ecen och hviskade helt sakta, försänkt uti att lyssna och betrakta: ohj charming, charming !? Han från Nya Verldea ställt ända hit den långa pilgrimsfärden; gäst på vår kust sen endast några dar, han af dess skönhet ren förtrollad var och med ett skaldehbjertas hela eld han lät sin känsla tala oförställd. Jemväl på denna sida Oceanen hans namn är kändt, en harpoklang det har; det var Longfellow, nordamerikanen. Nu efter länga år och många skiften står jag ånyo här, Min bösta tid har flytt seadess; en tjugoårig strid, ej märklig (märkt ej heller), till bedritten, dock till sin mening kanske något värd, hur föga stundens pris blef den beskärd. Stor sak! En man en man. I tidens drama är en heroen, stolt i episk drägt, fanfar-omhvirflad af gudinnan Fama, en annan är kompars, en dussinknekt i urväxt jacka, men en tredje hör blott till maskineriet utanför och kuggens fjenst i något drifbjul gör; men ingen får dock fattas för det hela; det för den minste fions en roll att spela, och hufvudsaken är, hur vi det vända, att pjesen går sin gilla gång till ända. Jag står här åter, rikare kanhända på en och annan vunnen lärdoms mynt; — den vinner något, som i tid begynnt, — men armare helt visst på mycket aonst, som uti litvets bränning redlöst stannat och blifvit vrak. — Och dock, allons enfants! Allenast stiltjen är att ängslas öfver, passadens lugn, som sinnet långsamt söfver, och endast vind der är, om än den sprang kompassen rundt, med oförsagd manöver slår seglaren sig likväl fram alltnog, hur böljan spottar öfver skutans bog! Nu är det morgon. Hvilken sol och glans i denna tafla! Stad och fjärd och sjö och gråa berg och grönklädd ö vid ö och rundtomkring de vida skogars krans! Hvad ljuseffekter och hvad clair obseur! Alltsammans är ett brokigt äfventyr i breda penseldrag, men hvart parti har särskildt något nytt af poesi; hverthän du vänder dig, — se hit, se dit! ett landskap för sig sjelf är hvarje bit. Bekänn, det är det rent originella vid Mälarns kungastad! Och du, som flackar, (du är en Fahleraniz, vi oss föreställa), långt ut i vidan rymd kring berg och backar, i skog och mark, med rastlös konstnärsifver på upptäckt efter slående motiver, stå, karl! säg, finner du ej redan här bland hus och gator hvad du bäst begär? det sannt landskapliga i allt slags mening, natur och konst i systerlig förening, idyller, här och der helt täckt placerade, det romaneska och accidenterade?, det smakfullt och pikant historierade! På fjärden hvimlar ren af båt vid båt och lätta jakter kryssa käckt framåt mot envis ström och dåsig morgonkåra; och nötskals-ångare med sländans fart, (eratiöst, men likväl emått på tjufpojksart) båd kors och tvärs den lugna ytan fåra: Men Roslagsskeppara lägger ut sin åra, att bjelpa Eolus, som gäspar blott och sömnen knappest ur sitt öga fått; och utmed Biskopsuddens vackra strand en clipper? — flaggan är från fjerran land — med hvarje segel stolt och yfvigt sträckt att girigt fånga minsta pust och flägt, knappt märkbart glider fram — gör hellre klar bogesertroes och berkass! det bättre tar. Jag låter ögat följa hela bågen af detta panorama. Hura stort hur vexlande! En stad står upp ur vågen, — Jarl Birger vinkar, undret ren är gjordt; men dessa monumenter, denna hamn och dessa käer. hvilkag vida fa :n kring flottor utan tal sig sträcker ut, — försträck dig, sköna hafsnymt, ej till slut! — och denna konungsliga kungaborg, och detta Pantheon sf bronsheroer midt uti dagens stoj på öppna torg, bland fina verldens rullande landåer, bland lejoninnor uti krinolin och lejon utaf gips och stearin och sköra framtidsmän af alabaster, allt detta, hvarpå vi förnöjligt blicke, (af nytt och gammalt slående kontraster) det, gamle Birger! anade du icke. Du anade ej Strömparterrens lund dernere utmed vikens stilla vågor, der nutiden hvar afton gör sin rund i skimret utaf gasens bjerta lågor, der vattenkonstens strälar Iris härma, der sirliga bosker invitera att slå sig per, att artigt konversera och — i sin alltför stora känslovärma — att sodavattna sig (om man så vill med litet körsbärssaft och socker till). Du anade ej heller — Hasselbacken (Chur kunde du väl det?) der snedt emot, tvärs öfver sjön, vid Djurgårdsbergens fot, der Ganymeder, lediga på klacken, och kulda Heber, mindre lätta ej, servera med behag den kära kunden ambrosia, ostron, 5 rassburgerpastej, och stekta sparfvar flyga en i munden! Ej i din djerfva fantasi du såg längs Ladgårdsiandets ås de stolta murar, der innanför, med Gud uti sin håg, sin reffel karolinen flitigt skurar till storparad, som förr till härnadståg; ej såg du Brunkebergshotellet der, ej heller Rydbergs, som vår stolthet är, ej Kungsholmens industriella strand med ån skorstenar jemnt i rök och brand, och för din blick i fjerrans dunkla färg äl knannast hävrade ett Conradsberg.