Aftonbladet – 5 november 1863, sida 1

Dristen pa al Devisming, mojugen Kan IMmponera på en och annan mindre tänkande och dessutom sjelfva satsen kan begagnas och blifva en stående jargon hos dem, som till följd af enskilda syften icke vilja tänka klarare och grundligare i ett sådant ämne, fullkomligt obekymrade om det allmänna och om framtiden — torde det måhända vara skäl att något närmare undersöka de verkliga dimensionerna af de intressen, som förestafvat vår regering den politik, hvilken hon följt i den danska frågan. Det är för öfrigt af vigt, att man gör sig något allmännare reda för, af hvilken betydelse ögonblickets situation kan vara för Skandinaviens framtid. Vi kunna nemligen mycket lätt fatta, att de, som i allmänhet ha till uppgift att göra affärer i de dåliga sidorna och elementerna hos nationen, i alla onda passioner, i egoismen, nationalbatet, afunden o. s. v., att de äfven nu skola söks ett slags popularitet på den vägen, Vi vänta icke heller att de, för hvicka nationalitet och nationella iotressen äro ett nonsens, skola på förhand vara särdeles böjda att öppna ögonen för det politiska iotresset i denna sak. Men ait höra personer eller publicistiska organer, som förut varmt ifrat för den skandivaviska idn och talat vackra och uppbyggliga ord om nödvändigheten af ett närmande mellan de tre nationerna i alla riktniogar, nu förklara att de visserligen äro dessa äsigter trogna, att de af hjertat önska en skandinavisk framtid, men att detta så föga föranleder dem att önska, det Sverge måtte ens lägga två strån i kors för Danmarks bevarande, att de till och med snarare kunde vara böjda att genom utfall och stickord mot brödrariket lägga sten på börda och om möjligt vore framkalla animositet — att böra dylikt synes oss i sanning något vidunderligt. Hvad skall man tänka om det politiska allvaret och synkraften hos dem, som omfatta, alstra och prisa en stor framtidside och som vid särskilda tillfällen icke finna ord nog kraftiga och blomstrande, för att egna hyllning åt densamma, men hvilka, så spart det på riogaste sätt kommer i fråga att genom bandling bevara den från undergång eller bidraga till dess realiserande, genast förklara densamma vara cn vacker bubbla, som gerna må brista? Sådsavt vittnar, att de lika litet fattade denna ids verkliga innehåll och betydenhet när de hyllade den som när de kastade densamma öfverbord. Vi ärva icke tala om eller till de absoluta egoisterna, ty de äro gig lika i alla länder; för dem äro alla politiska idter, allt tal om framtiden någonting mindre än intet, och äfven om de af vana eller för anständighets skull eller för bemantlandet at sjeliva sina egennyttiga intressen skulle emellanåt tala med salvelse om fosterlandet?, så är det temligen visst, att detta ord i sjelfva verket är ett tomt ljud för dem och att de skulle finna sig märkvärdigt väl under hvilket öfvervälde som helst, endast förhållandena gestaltade sig så, att de kunde bibehålla och öka profiten, som är deras allt i allom, deras religion, frihet, nationalitet, fosterland. Lyckligtvis utgöra de en för svinnande minoritet ej blott inom nationen, utan till och med bland industrioch aftärsmännen. Deremot ville vi gerna ställa våra ord till dem, som icke närmare gifvit akt på betydelsen af de stora nationalitetssträfvandena i Europa och som äro i den inbillningen, att ett isoleringssystem, uti den position vi ega och under den utveckling de europeiska förhållandena tagit, kan vara till någon båtnad. Den verkliga vigten och betydelsen af en nordisk allians borde för dem, som nägot studerat historien och studerat den för att derur hemta lärdomar, icke för att upplitva inskränkta pationalfördomar och beklagliga villfarelser, ligga i klar dager redan genom den utomordentliga ifver, som Skandinaviens verklige fieode, Ryssland, i alla tider utvecklat för att förekomma en sädan allians. Sednast 1548 grep sig Rygsland an med stor kraft för att genom påtryckning å Preussen och flottdemonstratio ner förekomma den casus, genom hvilken svensk-norska trupper skulle kommit att kooperera med de danska, ur hvilken kooperatioo Ryssland lätt insåg att en skandinavisk solidaritet och enart måhända en politisk förbindelse skulle kunna uppväxa. Vi äro i flera fall så vana att undervärdera våra krafter, att vi knappt göra oss en rätt föreställning om den betydenhet de skandinaviska rikena skulle erhålla gzenom att i förhållande till utländska makter uppträda säsom ett solidariskt helt. Ryssland har länge fattat detta mycket väl och man finner att öfverallt i utlandet uppskattar man till fullo vigten och betydelsen för Europa af en enig makt i norden. Vi återkomma sednare härtill, men erinra endast nu om den sensation som underrättelserna om förhandlingarne rörandeden skandinaviska alliansen framkallat i Tyskland och deförhoppningar hvilka tyskarne fästa vid hvarje tecken, som häntyder på opposition deremot och splittring i tänkesätten inom vårt laud. Det synes temligen visst, att om Tyskland bestämdtj får veta, att det på andra sidan Bidern har att bekämpa icke Dutmutc ensamt utan hela Skandinavien, så kommer aldrig en enda tysk soldat att sätta sin fot öfver den slesvigska gränsen. Men vid sidan af underskattandet af våra krafter i det ena, står öfvervärderandet af dem i det andra fallet, då vi vilja intala 088 att vi isolerade kunna vara oss sjelfva nog, häfda vår sjelfständiga utveckling och gå en vacker framtid till mötes. Vi ega uti våra historiska minnen en skat, öfver hvilken vi kunpva vara stolta och som innebär ett herrligt styrkande medel för nationalandan, men vi få icke fördjupa oss så uti dessa minnen, att vi lemna ur sigte de stora politiska missgrepp, som med dessa minnen äro förenade, icke heller glömma bort Europas historiska utveckling på den sednaste tiden och de i så många hänseerden förändrade förhållanden, som göra, alt om man med nutidens måttstock mäter hvilketdera som helst af de tre skandinaviska