Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 29 Okt. Krig eller icke krig! Det står ännu och väger; men, att döma efter alla tecken, lutar vågskålen mot icke krig; kanske blir det vår olycka! Att önska sitt fädernesland krig kan vara dumdristigt;, men jag vet, att Danmark räknar många varmhjertade söner, som hysa denna önskan, och det är också säkert, att om kriget är det enda medel, som åter kan samla vårt folk till enhet och styrka, så är medlet nödvändigt. Det lät som om författoingsförslaget skulle samla riksrådets medlemmar för en tid; det skulle ändras något, och det kunde och borde ändras, men man betviflade i sjeltva verket icke, att det till slut skulle få nästan alla röster; exekutionen stod för dörren, exekutionen var krig, SvergeNorge skulle stå vid vår sida; man betraktade situationen med allvar och med mod och derföre gick det at sig sjelf, att man också betraktade den med enighet. Men vågskålen lutar mot icke-krig. De tyska makterna vilja så ofantligt ogerna ha krig; de disputera om förskott och tillskott eferåt, om penningemedel och reserv, med ett ord, de disputera. Europa vill ockeå förfasligt ogerna ha kri ; noter skickas åt båda hållen. och noterna trycka och tynga mest det lilla hållet, Danmark måste göra något, som kan afvända kriget. Här komma engelska och här komma franska noter; i några dager gick det förmonliga ryktet här istaden, att Frankrike, England och Sverge-Norge hade blifvit ense med Danmark: Dapmark skulle återkalla kungörelsen af den 30 Mars, hvad Hoistein avgick; om tyskarne det oaktadt satte exekutionen i verket, skulle Danmark lofva att icke vilja betrakta densamma såsom krig; till gengäld skulle de tre makterna garantera Danmark ett ostördt välde i Slesvig samt normalbudgetens summa ur Holsteins kassor; men ryktet innebar förmodligen blott sjelfva kärnan af sanningen, att noterna uppmanade danska regeringen alt gifva så mycket efter, att det ej skulle bli krig af. Då utspreds det ryktet, att regeringen beslutit återkalla kungörelsen i och för Holstein, och man trodde, att de statsrådssammanträden, för hvilkas skull konungen lemnade Södra Jutland och begaf sig till Köpenhamn, just hade kungörelsens återkallande till ändamål. Man kunde icke rätt förstå att tyskarne ville betrakta detta såsom en verklig eftergift; men detta fick ju vara deras ensak; man förvånades dock öfver att regeringen ville erbjuda ens denna formella eftergift, just derföre att situationen nu var god och man derföre måste önska, att exekutionen skulle komma nu och icke sednare, då den måhända fölle sig lägligare för tyskarne. Sanningen tyckes nu vara, att regeringen förklarat sig villig att förklara kungörelsen för provisorisk hvad Holstein beträffar, hvarmed lärer menas, att i alla punkter, i hvilka kungörelsen förmenas vara tryckande för Holstein, skall regeringen vara benägen att underhandla och försöka en öfverenkommelee. Huru detta skulle kunna förhindra en exekution, är icke lätt att förstå, då regeringen ju hela tiden har sagt, att hon var villig att underhandla om Holsteins ställning; men der man blow söker efter en form, der kan man naturligtvis också låta sig nöja med en form. Samtidigt härmed arbetas det likväl ifrigt på Dannevirkebefästningorna, ja, till och med på Rendsborgs fästning med dess tvifvelakugt