STOCKHOLM den 4 Nov. Såsom bekant tilländagår i dag den af fullmäktige i riksgäldskontoret fastställda termin för inlemnande af anbud å det nya jernvägslånet. Den korta tid detta lån varit utbjudet har gjort att man helt nyss erhållit kännedom om hvad fullmäktige tillgjort för att i utlandet sprida underrättelse om denna låneaffär. Det sätt, på hvilket riksgäldskontoret dervid tillvägegått, har från flera håll, för att icke säga allmänneligen, väckt en rättvis förundran. Man finner nemligen högst egendomligt att en stat, som vill upptaga ett lån ifrämrande länder, helt enkelt låter införa en annons i tidningarne, hvaruti det heter ungefärligen sålunda: PVi önska ett lån på 35 millioner rår; den som har lust att lemna det, torde inkomma med anbud töre den 5 November.? Såsom det synes, finnes dervid ingen slags ledning för spekulanter i afseende på den form, i hvilken länet önskas, terminer för dess inbetalning, räntefot, amortering m. m. Vederbörande tyckas uteslutande hafva fäst sig vid åtskilliga agenters och om buds förfrågningar och förespeglingar, att deras principaler vore benägna att lemna lånet, och man har ansett att dessa mäklare borde söka och meddela alla upplysningar som erfordras. Det vill dock synas fåsom hade den kungörelse, hvilken införts i utländska tidningar, väl bort vara affattad så, att hela finansverlden kunnat, på egen hand, bilda sig ett omdöme om lånets beskaffenhet. Hvad som nu skett kan emellertid icke ändras, men det kan ifrågasättas huruvida ej, för den händelse att icke desto fördelaktigare anbud inkommit inom den nu bestämda terminens utgång, det kunde vara skäl att riksgäldskontoret utsatte en förnyad och tillräckligt lång anbudstermin och under tiden läte en upplysande kungörelse blifva synlig i Englands, Frankrikes och Hollands förnämsta tidningar. Det förefaller högst besynnerligt att oaktadt fullmäktize i riksgäldskontoret numera hafva någon erfarenhet om låneoperationer, det ännu alltjemt öfverlemnas åt anbudsgifvarne att sjelfva föreslå lånevilkor, hvaraf följden blir, att det blir svårt, att icke säga omöjligt, att tillferlitligt jemföra olika anbud sinsemellan. Man behöfver, för att inse detta, endast ihågkomma de mänga olika kalkyler som blifvit uppgjorda och de många tvister som egt rum 1 afseende å verkliga kostnaderna tör de förut upptagna lånen. Det enklaste och naturligaste synes väl vara att fullmäktige uppgjorde ett fullständigt förslag till lånekontrakt, deri alla omständigheter vore på det noggrannaste bestämda och blott en enda omständighet återstode att underhandla om, nemligen om om kapitalrabatten. De olika anbudsgifvarne täflade då under fullkomligt lika vilkor och man såge vid första ögonkast hvilket anbud som vore det lägsta. Vid den hittills, och förmodligen äfven nu, följda metoden kan detta blifva ganska qvistigt att afgöra och det kan hända att mycket olika meningar yppas om hvilket anbud är för staten förmänligast.