betraktande det väldiga svärd som aldrig tillförene blifvit blottadt förgäfves, att öfverlägga med sig sjelf huruvida han ej borde utföra det af S:t Paul föreslagna anfall på Louvren, hvarigenom kronan skulle flyttas på hans hufvud och spiran i hans hand. Han kunde väl känna sig uppmanad att medelst ett sådant raskt steg rädda sitt land ifrån allt det elände hvaraf det var hemsökt. Han kunde ej undgå att inse det faran härvid var så godt som ingen, likasom att icke något var att derigenom förlora. Inbördes krig rasade redan i landet; hela södra delen deraf befann sig i upplösningstillstånd, hufvudstaden var i fulit uppror, och konungens afsättning kunde snarare anses böra sätta en gräns för allt detta än göra ställningen värre än förut. Konungen, som heit och hållet vari hans våld och kunde med ett enda ord störtas ifrån tronen, borde i detta afseende icke blifva mycket hinderlig. Lika litet behöfde han frukta för Epernon, Villequier, dAumont eller dylika, hvilka, med all sin hofgunst och den skenbara makt som blifvit lagd i deras händer, ban skulle kunna drifva bort ifrån Paris, för att såsom en skara vildbråd jagas fram och tillbaka emellan honom och Henrik af Navarra. Och huru mäktigt lifvades han icke vid föreställningen af den afgörande kamp, som derefter nödvändigt måste komma att uppstå emellan honom och den store, ridderlige hugenottkonungen? Hans pulsar slogo lifligare, hans bröst häfdes, hufvudet höjde sig stolt och hans ögon flammade vid tanken på denne, honom värdige motståndare, hans like i tapperhet, kraft och makt. (Forts. följer.