äjven vid den tid, om hvilken vi tala, begge delarne lutade till sin undergång, var Henrik af Guise dock en af dessa institutioners ifrigaste försvarare, som gerna skulle hafva velat återföra verldens ordning till hvad den ver under de sednast förflutna århundraen. Med sådana känslor och föreställningar, kunde hertigen af Guise icke annat än afsky och förakta den svage och usle regent, som splittrade det katolska partiets krafter genom inbördes oenighet, under en mera låtsad än verklig strid mot hugenotterna, medan han tillika syntes i sjelfva verket helst vilja lemna åsido de skiljaktiga religionsåsigterna för att få fritt öfverlemna sig åt en veklig yppighet, förenad med de skändligaste och mest förnedrande utsväfningar, emellanåt omvexlande med vilda utbrott af orymhet eller fastor och botöfningar, företagna med så uppenbar afsigt att göra uppseende, alt de just i följd af sin öfverdrift icke kunde antagas vara annat än gyckel och förställning. Men icke no: dermed att kyrkans sak sålunda uppoffrades; haus vänner och anhänzare antingen försummades eller förfördelales och misshandlades; allt hvad den franska adeln hade upphöjdt eller redbart var uteslutet rån alla vigtigare statsembeten, trampadt unler fötterna af konungens gunstlingar eller utsuget och plundradt afrofgirigauppbördsmän, rättvisan skipades på hög befallning, embetsch tjenstemän sålde sitt biträde åt den vögstbjudande, handel och näringar lågo were, lönpmord med gift eller dolk hörde ill det alldagliga och djerfva röfvareband tröko omkring i hela landet från norr till öder. Hertigen af Guise kunde således väl syas berättigad, medan han satt vid sitt bord,