lem mot förment hotande öfvergrepp från de friga utom förbundet liggande landsdelarnes sila, och i allmänhet såframt det är fråga om att nedgifva de tyska hertigdömena vilkoren för en ri och sjelfständig utveckling — har H. M. koungen, af önskan att bevara ett vänskapligt örhållande till Tyskland och efterkomma sina indersåters önskningar, velat och kunnat uppylla de till honom af förbundet uppställda forringar. De af H. M:t tagna steg vittna tilläckligt om hans beredviilighet att ej allenast vevilja hertigdömena Holstein och Lauenburg ull konstitutionel frihet i hänsyn till deras särkilda angelägenheter, utan äfven att gifva de volsteinska ständerna i de gemensamma angeläenheterna, för så vidt de angå hertigdömet, amma lagstiftande och beviljande myndighet, om riksrädet utöfvar för de andra icke till förpundet hörande delar af monarkien. Såframt leremot den höga förbundsförsamlingens fordrinsar hafva en större utsträckning och särskildt gå it på att framkalla en förändring i de ickeyska landsdelarnes författningsenliga förhållanlen, och att inskränka dessas fria rörelse och un veckling, då tillåta konungens pligter mot hans lanska undersåter och hans ställning som oberoende europeisk suverän honom icke att tillmötesgå det höga förbundets beslut på samma tt, eftersom han endast på sina tyska hertigmens vägnar ingått i förbundet. Hvarje sådan fordran är till sin natur uteslutande inter nationel, och lika litet som en till detta ändamål företagen exekution skulle finna sin grund i förbundsrätten, lika tydlig är äfven omöjlig: heten att framkalla uppfyllandet af en sådan fordran genom exekution i de nämnda hertiglömena. Den höga förbundsförsamlingens sista beslut äro företrädesvis riktade mot kungörelsen af d. 30 Mars detta år. I så fall kan den k. regerinsen endast förklara, att hon med denna akt just hade för afsigt att uppfylla förbundets fordringar i den ofvan angifna utsträckning. Den höga förbundsförsamlingen har nu begärt, att denna kongl. kungörelse skall tagas tillbaka. Men då just genom denna förordning den lagstiftande och beviljande makt, som förbundsbeslutet under hotelse af exekution hade begärt för de tyska hertigdömena, blifvit fastställd och medgifven, tillika med de nödiga konseqvenserna af en sådan ordning, enligt hvilken tvenne åtskiljda och olikartade församlingar skola utöfva den konstitutionela myndigheten i samma angelägenheter — så misstager sig väl knappast den k. regeringen, då hon antager att åtminstone denna grundbestiämmelse i kungörelsen icke innefattas i förbundets fordringar om denna akts upphäfvande Och hvad angår de öfriga i nämnde kungörelse innehållna bestämmelser, är den k. regeringen redo att inlåta sig i underhandlingar med det höga förbundet, för att komma öfverens med detsamma om förändringar i denna akt, hvilken den k. regeringen så till vida endast tillägger en provisorisk karakter. Allt hvad det höga förbundet skulle kunna uppnå genom en exekution i Holstein och Lauenburg, kan följaktligen lättare och fullständigare uppnås på den muntliga öfverenskommelsens väg. Ty, den k. regeringen upprepar det, hon är villig att tillmötesgå förbundet i hvarje punkt, deri den för förbundsländerna begärda sjelfständighet och lika berättigande icke redan kan anses tillräckligt betryggad. Och å andra sidan är det lika säkert att allt hvad det höga förbundet i öfrigt skall uppnå, icke under några omständigheter kan med en exekution genomföras i hertigdömena Holstein och Lauenburg. Den k. regeringen vågar derföre hoppas, att den höga förbundsförsamlingen skall underkasta denna sak ett nytt öfvervägande innan hon tillgriper ett yuerligt och ödesdigert medel, som, utan att skaffa förbundet uppfyllandet af någon grundad fordran, hvilken ej kan på ett annat och bättre sätt uppnås, endast kan ha den verkan att kränka vigtiga och ömsesidiga intressen samt försvaga hoppet om en varaktig öfverenskommelse.