Aftonbladet – 3 november 1863, sida 2

Bref från Paris. (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 26 Oktober. Den vigtigaste tilldragelse här på platsen, sedan jag sist skref eder till, har varit Bil laults bortgång. Såväl den franska som den engelska pressen ha flitigt sysselsatt sig med hans pergonalier, och allmänt har man varit ense om att erkänna den bortgångnes förträflliga egenskaper. Hvad han var för kejsar Napoleon, genom sin efter dennes skaplynne och politik eå väl lämpade vältalighet, gaf kejsaren sjelf tillkänna, då han genom ett i Monitören publiceradt bref tackade honom för det sätt, hvarpå han tolkade Napoleons politik, när i början på året polska petitionen förekom i senaten. Också lärer hans förlust verkat särdeles nedslående på kejsaren, som otvifvelaktigt vid de nu förestående debatterna inom lagstiftande kåren får mer än någonsin behof af personer med talang att föra regeringens talan. Liksom den liktidigt med honom aflidne marskalk DOrnanos egde äfven Billaults begrafning rum på statens bekostnad, med all den lysande militäriska pomp och ståt, genom hvilka den kejserliga militärdespotismen aldrig underlåter att belöna trogna tjenster. Som ni redan känner, bar Billaults plats intagits af Rouher, hvilken sBednare blifvit ersatt af Rouland. Dessa båda ministrar skola i sitt försvar för regeringen inför kamrarne biträdas af trenne statsråds-vice-presidenter, hvartill äro utnämnda, utom Esquire de Paricu, M. M. de Forcade la Roquette och Chaiz dEstAnge. Samtidigt bar M. Vuitry, guvernör för franska banken, blifvit utnämnd till heders vicepresident och M. Delangle till vicepresident i senaten efter M. Rouland. Hvad dessa ministeriella förändringar och anordningar beträtta, si hafva de ej gifvit anledning till några anmärkningsvärda reflexioner eller diskussioner inom pressen. Dels har man nemligen blifvit van vid att uteslutande betrakta kejsaren såsom själen i tyrelsens både ytire och inre politik, dels är man för ögonblicket ej vidare angelägen om att med gissningar och hypoteser gå de fakta i förväg, hvilka man tager för afgjordt att lagstiftande kårens förhandlingar inom kort skola lägga i dagen. Oppositionen afbidar nu endast med otålighet att iå se sina, genom segern i sista valstriden i lagstiftande kären insatta, talangfulla målsmän ansigte mot ansigte med regeringens försvarare, och tviflar ej ett ögonblick på, att de förra skola afvinna de sednare en betydande terräng. Att kejsaren är böjd för att göra en eller annan eftergift och att han anser det nationen mognat till för en något större frihet än den, den hittills åtvjutit, tager men för afgjordt, och frågan är endast till hvilken grad detta kan vara förhållandet. Detta ekall nu snart visa eig. Vi äro pu i slutet af Oktober, och, som bekant, eger redan i början af November kamrarnes öppnande rum. Till detta med så stor längtan emotsedda ögonblick förlägger man nu också sina förhoppningar på ett klarare ljus i den polska frågan. Mon anser för säkert, att kejsarens tal vid ifrågavarande tillfä!le skall afhölja hans politik och hans planeri denna så vigtiga fråga, och publiken intager derföre, med hvarje dag, som närmar 0ss till den afgörande stunden, en alit lugnare och mera afvaktande hållning. Måhända skall den efterlängtade vissheten erhållas, måhända ej. Det vore i sednare fallet hvarken första eller tionde gången som ett från kejear Napoleon förväntadt orakelsvar uteblifvit, eller åtminstone framsagts i nog gåtlika ord för att lemna rum för de mest motsatta uttydelser. För öfrigt tror jag att det var med rätta som rågon tidning nyss yttrade, att det i närvarande stund ej är personen utan händelserna som tala. Ty föga antagligt är det, att Napoleon, oberoende af de nu pågående anderhandlingarne med Österrike och innan de tre stormakterna kommit till en bestämdt formulerad öfverenskommelse om hvad som ir att göra, uttalar sig annorlunta än vil