ropeiska nödvändigheten af ett emgt och starkt Skandinavien. Times uttalar sig härom på följande sätt: Om vi icke kände det tyska vacklandet, skulle vi endast hysa ringa hopp om, att Europa skulle kunna undslippa ett olyckligt krig, De sednaste veckorna hafva sett tyska förbundsdagens anspråk i afseende på Danmarks angelägenheter uppnå en punkt, från hvilken sannolikt ingen makt, utom en federation af afundsjuka hof, herrskande öfver ett drömmande och något trögt folk, skulle rygga tillbaka. Den sista underrättelsen är högst oroande för dem som ej erinra sig, att en förbundsexcekution alltid varit nära att ega rum under de sednaste fem åren, och derföre äfven nu kan uppskjutas, tills Tysklands politici spunnit nya argumentväfnader och ännu mera invecklat ett ämne, som redan är för mycket intrassladt för folkens uppfattning. et uppgifves nu, att under förbundsdagens session för två dagar sedan grefve Russells depesch till sir Alexander Malet fom under diskussion, och resultatet var, att beslut fattades, att afvisa noten, på den grund att förbundsexekutionen i Holstein är en inre tysk fråga. För att kunna uppskatta hela djerfheten och dårskapen i denna slutsats, är det blott nödigt, att betrakta arten af tvisten mellan förbundet och danska monarkien, i förening med den värvarande politiska kris, som är följden deraf. Låtom oss kasta en blick på den sakernas ställ-ning, som dessa upplysta politiei förklara angå Tyskland allena. Under några veckor hafva de skandinaviska folken varit upprörda genom ut-: sigten till ett nära förestående krig. Tyskarne, som äro entusiastiska för sin egen enhet, skola möjligen kunna förstå, att Danmark, Sverge och Norge kunna, oaktadt deras fordna fejder, vara eniga i känslan af den hotande inkräktningen af ett främmande folk. Hurudan nu än frågans lagliga rätt må vara, är det dock utom allt tvifvel, att den länge hotande förbundsexekuiionen betraktas af de kraftiga folken i Norra Europa som ett angrepp mot deras gemensamma nationalitet, hvilket de vilja i förening motsätta sig. Med en instinktmessig känning af en hotande fara hafva de enats angående slesvig-holsteinska frågan mera än någonsin förut varit förhållandet. Fråga hvem som helst i Köpenhamn eller Stockholm, om de båda ländernas regeringar tänka betrakta en främmande härs inryckande som en rent tysk fråga, hvilken blott angär ko nungen af Danmark i hans egenskap af hertig. Förbundsdagen i Frankfurt har redan beslutit förbundsexekution och befallt, att 12.000 man skola rycka i fält, af hvilka tvenne förbundstater skola lemna hälften hvardera. Det är kanske en lycklig omständighet, att någon tvedrägt mellan de resp. regeringar, som lemna dessa kontingenter, troligen skall lägga hinder i vägen för deras verksamhet, äfven om förbundsdagen fordrar lydnad för sina befallningar. Men skulle de sachsiska och hannoverauska trupperna rycka in i Holstein, skola de säkerligen icke finna förbundsexekutionen vara en sådan formsak som man för någon tid sedan inbillade sig. Danska regeringen har gjort ansenliga krigsförberedelser. Garnisoner ligga i Slesvigs och Holsteins städer, och en stor styrka är sammandrafan i båda provinserna. En kår om 12,000 man, ika med den som skall utgöra den tyska exekutionsarmån, skall uppställas, färdig att upprätthålla danska monarkiens rätt. Hvad Danmark angår, finnes det ej något tecken till, att det skulle vilja draga sig tillbaka från den ställning, till hvilken femton års tvist bragt frågan. Men detta är likväl ej allt. Om Danmark vore ensamt, skulle det måhända visa mera mod än klokhet i att intaga en så fast ställning; men svenska regeringens understöd rättfärdigar danskarnes hållning. Försvarsfördraget tyckes efter någon underhandling ha blifvit undertecknadt atde båda makternas befullmäktigade. Vi känna icke de närmare bestämmelserna i detta fördrag, men om dess allmänna innehåll kan föga tvifvel råda. Danska kronans uteslutande rätt till Slesvig och dess rättvisa del af myndigheten i Holstein äro helt visst erkända; och Sverge förbinder sig, att med vapen understödja dessa anspråk, om de skulle hotas med våld af Tyskland. Det låter ej heller tänka sig, att ett sådant fördrag som detta skall bli en död bokstaf. Det har behöfts lång tid för att bringa de båda regeringarne i en så nära allians. Gammal afundsjuka och isynnerhet minnet af Norges afträdande hafva hållit de skandinaviska monarkierna söndrade, och det är förnämligast för att lyda en stark populär åsigt inom Sverge, som en nuvarande vänskapen ingåtts. Ett under sådana förhållanden uppgjordt fördrag skall troligen icke sluta med blott en kall öfverensstämmelse i åsigter. Skulle de tyska entusiasterna framhärda, skulle icke furstarnes eller deras ministrars sunda förnuft förhindra denna invasion på det danska området, har man allt skäl att tro, det en svensk armå skall skickas öfver till Slesvig, och att sachsarne och hannoveranarne skola stå inför en talrik, väl utrustad och beslutsam skandinavisk armå. Sädan är den politiska ställning, under hvilken förbundsdagen förbjuder en engelsk minister att intervenera, på den grund att den endast afser Tysklands inre angelägenheter. Förklaringen är så uppenbart falsk, att viej kunna återkomma frän vår förvåning öfver att äfven personer, hvilka äro så oerfarna i praktisk regering som hrr politici i Frankfurt, skulle kunna afgifva den. Enligt lord Russell, som diskuterar i sin depesch det utskottsbetänkande, som uppmanade till förbundsexekutionen, och på hvars tillrådan förbundsdagen sedan handlat, är det exekutionens mål att, bland annat, utföra förbundsdagens beslut angående upprättandet af en gemensam författning, som förenar hertigdömena Holstein och Lauenburg med Slesvig och konungariket Danmark samt bestämmer hvarje landsdels oafhängighet och lika rättigheter på så sätt, att ingendera delen skall vara den andra underordnad. Häraf skulle dettyckas som att tyska förbundsdagen verkligen tillmäter sig att få föreskrifva, hurudant det egentliga Danmarks ställning till hvardera af dess provinser skall vara. Ätt det skall finnas en emensam författning för dem, hvilken förenar dem med lika rättigheter och institutioner, är förbundsdagens beslut, och det är för understödjandet af detta beslut, hvilket angår hela danska monarkien, som en förbundsarmå skall rycka i fält. Då man läser detta, kan man ej mera förvåna sig öfver, att danska folket beslutit med våld motsätta sig tyskarne, och att konungen af Sverge-Norge förmåtts göra deras tvist till sin egen. Detta förbundsbeslut dref lord Russell, att genast uppsätta sin depesch. Han såg genast, att förbundsutskottets påståenden voro lika farliga som okloka. Och d förklara hrr po: litiel i Frankfurt, att frågan är en rent inre och icke får bemedlas af främlingar! De skola dock troligen, oaktadt detta öfversitteri, afkylas i sin entusiasm af de båda nordiska staternas fasta hållning. Men skulle de framhärda i sin inkräktning, skola de finna, att ej allenast Danmark, utan äfven Europas stormakter förkasta deras uttolkning af fördrag och folkrätt. Frankfurtertidningar af alla färger varna börsen för deltagande i dettillämnade svenska lånet om 35 millioner riksdaler, åtminstone så länge den slesvig-holsteinska frågan ännu icke är ordnad. Det skulle annars kunna bända, ett vi gifva utpenningar för vårt eget bekrigande. Lånet utgifves visserligen vara elt jernvägslån, men om, genom Sverges öfverdådiga framträngande mot Tyskland, mera trängande behof skulle uppstå, skulle man icke draga i betänkande att använda penningane älven för viska ändamål. oafsedt att det längsträckta, tunnt