Aftonbladet – 29 oktober 1863, sida 3

pligt att för den unga fröken hålla ett litet tal, angående nödvändigheten att tänka på sin själs frälsning, och ställde till henne ifriga uppmaningar att draga sig tillbaka från verlden och helga sig åt himlen. Hon lät ock förstå, att någon värdigare orden icke heller kunde väljas att ingå uti än den, af hvilken hon sjelf var en ovärdig medlem, och uti hvilken oskyldiga nöjen och tidsfördrif väl förenades med sann och uppriktig gudsfruktan. Maria af Clairvaut var i denna stund mera vid lynne att gråta, än le, men kunde dock ej undgå att finna sig till en viss grad road af abbedissans förmaningar. Den större verldserfarenhet, hon på sednare tider förvärfvat, hade redan mycket förminskat hennes håg för klosterlifvet, äfven innan kärleken lyckats ur. hennes sinne förjaga alla tankar ditåt. För att emellertid så fort som möjligt blifva befriad ifrån denna andliga efterhängsenhet, svarade hon ej ett ord; och abbedissan fonn slutligen för godt att lemna henne ensam. Hon hängaf sig nu åt minnet af det möte hon haft med en man, som hon älskade så högt. Detta möte hade för hecne medfört en ljuf tillfredsställelse; hvarje hågkomst deraf var dyrbar för henne; hvarje ord, eom Carl af Montsoreau yttrat till henne, genljudade i hennes hjerta med hoppets röst, och hon öfverlemnade sig med fröjd åt den föreställningen, att hon kanske äfven framdeles fioge se honom då och då, äfven om hertigens närvaro i Paris icke skulle kunna genast åter försätta dem båda i frihet. Hittills kade hon varit van att nästan dagligen och ibland flera gånger om dagen kallas till drottningen eller emottaga hennes besök, men denna afton afbördes ingenting: och då hon den följande morgonen irigt