Aftonbladet – 27 oktober 1863, sida 2

ehuru min makt icke sträcker sig så långt. Hertigen yttrade, liksom för sig ejelf: Det fiones ingenting i verlden lämpligare att skylla på än bristande makt alt utföra bvad vi öoska. Man har då hela nöjet att vara villig till andras tjeost, utan att behölva göra det ringaste. Catharina at Mediei sakna makt! Hvem her den då? Atven jag har makt tillräckligt, jag medger det, art skydda mig sjelf och dem, som sluta sig till mig; och jag vill sannerligen göra bruk deraf. Dock torde det kanske vara bäst afbida den tid hen bestämt. Jag känner hennes iotriganta majestät och vet att bon aldrig söker ett uppskof, utan för ult derigenom vinna något ändamål. Och hvem vet huru det kan komsa att se ut i öfvermorgon. Mitt hufvud torde innandess halva fått böja sig djupt nog. Eller också vara prydt med Frankrikes kungliga krona, fortsatte grefven af S:t Paul. Gud förbjude sädant!? sade hertigen allvarsamt. Om jag trodde att vära törehafvanden skulle kunna få till resultat att vrida spiran ur den hand, som hon lagligen tillkommer, så ekulle jag instälta mig vid tronens fot, anklagande mig sjelf för höga lörräderi. Nej, nej; en dålig kung kan dö eller afsättas, men kronan öfvergår till den, som hear anspråk att ärfva henne. Han och ingen annen är den rätte efterträdaren! Just som hertigen yttrade dessa ord, inträdde en af palateets tjenare och anmälde: Kardinalen af Bourbon är kommen att besöka ers höghet. Hans eminens har nyss anländt från Soissons och följer mig uppför trapporna. (Forts.)