Aftonbladet – 26 oktober 1863, sida 2

och hvars bokstafliga tillegnande ofta ställes på menniskorna såsom en absolut fordran. Han medgifver att ju bestämdare och mera handgripligt? ett sådant påstående göres och en sådan lärosats drifves; ju mera högröstedt den predikas, ofia med en trång exklusivilet och rikedoin på anäleihef mot ädnorlunda tårkände, tdeftd störfö skäll på ett vis verkningen blifva: många blifva anhängare och dertill mycket ifriga onhängare; men återstoden, den långt större återstoden, ja det ofantliga flertalet, som icke kunna tillegna sig så skarpt framställda påståen den, icke uppfylla de så starkt häfdade HN koren — för della Bertal biir resultatet måhända, att de — bortskrämmas. Sålunda uppstår en klyfta, som på ett ohyggligt sätt dömmer till delning mellan de tå och de många. Men hörer e! till de Sednareö antal en stor mängd, som icke med rätta dit förläggee? Sålunda alla de bildade, hvilka just genom sina kunskaper och andliga utvecking afhållas från att kucna gå in på den och den bestämda och såsom ofränvikelig uppställda ny menniskor, som sjelfva beklåga Gö å slarkare elier svagare stämma, som heldre önskade alt det vore annorlunda, mena som, då de äro ärliga, måste säga: nej, derest detta är absolut nödvändigt, så kan jag likoså gerna uppgifva alitiog strax:l Menniskor, eom i bästa fall nödgas att hes sip göra till allvar vad sort så lätt är en fras, nemligen Satt icke hafva någon relig — ?avs Religion !4 är t tT ett faktum, att det är ett missförhållande mellan den punkt, hvarpå de andlige mången gång vilja att mennisko anden skall blifva stående, och den punkt dit den bistoriska utvecklingen fört den. Detta missförhållande är näppöligen grun: dadt atlenast på den sistnämnda partens sida; felet är säkert ömsesidigt. Nutidens uppgift bör då vara, att rätta denna ensidighet; och den frihet, som teologen, vid detta århundrades framsteg på de vetenskapliga områdena, har vunnit också för sitt fack och för sitt tillegnande af de teologiska kunskaperna och de religiösa sanningarne, den bör han utan fruktan låta slippa lös och äfveti låta atidta njuta godt deraf. Han skall således tro på sin tro, visa den förtröstan till sanningen, att den icke delas i en hälft för de lärde och en hälft för mängden, och först när han sjelf visar en sådan förtröstan och öppenhet, skall han till beiöning vinna förtroende både för sig personligen och för sin lära.4