het, båller ofta den verksamme mannen fas: i hans rockkoapp och röfvar ramvetslös! ifrån honom på öppna gatan hans tid, er sak tio gånger mera värd än börs och ur. hvilkas tillgripande skulle föra till galgen. Likaledes förgäter lätt den verksamme man. nen, hvars dagar försvinna såsom ögonblick. att lör den olycklige, af honom hjelpbehöf. vande, hvarje ögonblick som hen lemnar åsido förflyter långsammare än en hel dog för honom sjelf. De tivsmer, under hvilka hertigen af Guise var så tröget sysselsatt med vigtiga vär. att han ej kunde egna någon uppmärksam. iet åt Carl af Montsoreau, förefö!lo deremot ir denne alldeles outbärdliga, och den sol glimt af sällbet, com e: stund upplyst hans mörka enelighet, gjorde densamma efteråt endast så cket dystrare, fastän han visst icke ändå för något pri: skulle hafva velat gå miste om denna solglimt. Han tänkte på den, ban efmålade den i sin inbillning, han återkallade i minnet alla desa enskildheter, och oaktadt den, såsom alltid tanken på sådana hastigt försvunna stunder, korsades af tusentals: törceställningar om hvad han gerua bade velat säga, men förgätit, och om ändamålet med hertigens besök, då det icke syntes hafva skett i afsigt alt befria honom ur hans fängel e, så medförde den i alla fall för honom en out: säglig tröst, uppmuntran och fröjd, så var den klenod, på hvdken det förflutna tryckt en outplånlig prägel af sällhet, en ädelsten, ekänkt af ödet att evigt förvaras i minsets skattkammare. Ingenting tilldrog gig under den återstående delen af dagen, hvaraf bans uppmärksamhet togs i anspråk eller betraktelser kunde störas. Han hörde visserligen aflägset buller och sorl af folket från gatorna;