hviskande, i hans öra. Konungen svarade henne på samma sätt, och hertigen gick, utan att gilva akt på de mörka och missnöjda blickar, som de församlade hotmännen fästade på I onom, midt emellan dem, fram till konungens gemål, den goda, men olyckliga drottning Lovisa, samt ställde till henne, föratt betyga sin vördnad och tillgifvenbet några ord som tycktes blifva väl upptagna. Härefter återvända han till konungen, som, sedan han slutat sitt tysta samtal med Catharipa af Medici, satt trumpen och tyst. I enkedrotiningens ansigte skönjdes ett visst drag af oro, liksom uttryckande, att hon ej var alldeles ulan froktan för utgången ar detta möte. Hofmännens uppsyn var mulen och hotande, och de få följeslagare, herticen af Guise medfört, stodo några steg bakom den plate, han i rummet intagit, med ögonen fästade ömsom på honom, ömsom på dem som omgåfvo konungen, samt färdiga ett vid första tecken af fiendtlighet störta fram till sin anförares hjelp. Den enda, som ej syntes hysa nägon fruktan, var hertigen sjelf. Han framträdde, fullkomligt lugn och obesvärad, till konungen och sade: Jag våger förnya min anhållan, att ers majestät täcktes lemna mig tillfälle att rättfärdiga mig ifrån de mig gjorda beskyllningar. Er egen försäkran, kusin af GuiseX, svar. de konungen, bör bäst kunna rättfärdiga er hvad det förflutna angär. För framtiden skall jag veta bedöma edra tänkesätt efter bandlingarne. Jag är dermed nöjd, och frambär till ers majesiät min vördnadsfulla tacksamhet, sade hertigen. Med ers majestäts tillåtelse torde jag således nu få draga mig tillbaka, önskande ers mejestät af hela mitt bjerta glädje, lycka och välbefinnande.4 (Forts