Aftonbladet – 23 oktober 1863, sida 2

itom när han lätt emålog emot en och anan bekant, på hvilken han helsade, eller när han talade några få ord till enkedrottningen, hvars drägt hade kommit i oordning senom be-röringen med en sobelmantel som hon svept omkring sig i bärstolen. Så fort drottningen var färdig att gå vilare, framträdde en af hofmännen, bugede sig djupt och sade: uPå konungens befallning får jag anhålla att ers maj:t och hans höghet, hertigen af Guise, täcktes begifva sig till hennes m:ts Irottningens sängkammare, der hans mej:t är till mötes.t Och han gick förut uppför Louvrens trapbor, visande vägen till detta för hertigens smottagande nog ovanligt utsedda rum. När de inträdde var konung Henrik sitande helt nära intill sängen, oragifven af ;a mängd officerare, af hvilka en vid namn Alphonz) dOrnaro stod lutad öfver konvn. sens axel och yttrade i bans öra, dock med n0g hög röst alt till och med hans ord kunde höras af hertigen: Skall ban blifva betraktad såsom en vän eller fiende till ers maja? Konungen sverade icke, men såg upp på hertigen med en min, som icke innebar nåsot för denre särdeles angenämt. Gif blott befallniog derom, forifor Ornaro med lägre röst; Xsäg blott ett ord och hans hufvud skall på ögonblicket ligga fram för hans fötter.t Konungen mötte Ornaro och hertigen af Guise med en tveksam blick ; derefter skakade han på hufvudet med ett något tvunset leende, och yttrade till hertigen, som emellertid nalkats honom helt nära, med en rög, släpande röst: tHvad har föranledt er att komma hit, min kusin? Hertigen svarade: Nödvändigheten bar