Aftonbladet – 23 oktober 1863, sida 2

erbjuda. Under den korta tid som förflutit efter hertigens ankomst, hade nyheten derom hunnit sprida sig omkring hela staden, och alla gator, som. förde till Louvren, ella fönster, ja sjelfva hustaken voro fullpackade af mepniskor. Med en snabbbet, som kan synas oförklarlig, hade här och der läktare bhfvit uppförda till större beqvämlighet för dem som ville se tåget). Ifrån de flesta hus voro uthängda fanor och rika tyger, såsom bruket ännu är i en del katolska länder vid stora kyrkofester och processioner; de för näma damer, som visade sig i fönstren eller på de särskilda läktarne, voro utan de eljest då vanligtvis utomhus begagnade ma: skerne; och de hurfrarop som höjdes, då tåget satte sig i rörelse, kunde kallas oändli ga både till omfång, styrka och varaktighet, medan dukar hviftade och hattar kastades i luften på alla sidor. Samma vördnadsbetygelser som förut, mötte hertigen öfverallt der han gick fram. Folket tycktes nästan vilja tilibedja honom, och en stor mängd föllo på kaä i det han passerade förbi. Han blickade rörd på den jublande hopen, de smyckade husen och de hviftande armarne; han lyssnade förtjust till välkomsthelsningarne och bifallsropen; och omöjligt kunde allt detta undgå att i hans inre väcka en känsla al stolthet och sjelf förtroende, väl egnade att stärka hans mod på den farliga väg han beträdde. Jublet fortfor oafbrutet ända till Louvren, så att de dånande hurraropen trängde in i slottets innersta rum, der konungen befann sig, afbidende sin moders och den lika mycket hatade gom fruktade härförarens ankomst. På den yttre borggården framför Lou) Denna omständighet intygas af alla berättelser angående hertigens uppträdande vid Henrik II:s hof.