Aftonbladet – 21 oktober 1863, sida 2

tviflar jag att der finnes någon enda. son är tillgiven er eller ens mig sjelf. Tro ick heller att jag misstänker er för förrädisk: anslag, eller sätter någon tro till de omtala de ryktena. Jag ville blott varna ev att e låta sådana tankar gro i ert eget sinne. Nådigaste fränka, sade hertigen, on jag varit ärelysten, så skulle väl min nuva rande ställning sett helt annorlunda ut. Ja; r ju ingenting annat än en af landets ä: lingar, en af de officerare, som föra befäle öfver hans majestät pper, ibland hvilk befionas ej få, som f mitt eget baner Jag hur ingen post, intet embete, ingen pro vins att förvalta, ingen lön att uppbära s det allmänna. Är då jig ärelysten, kan d jag i nögot afseende jemlöras med den man som tillvätiat sig styrelsen öfver Meiz, Nor mandiet, Touraine, Anjou, Saintonge oci Angoumois, som gjort sig på en gäng til storamiral och general öfver infanteriet? Denne man, erg majestät, är den ärelystn: här i landet; men för honom tyckes man hysa någon fruktan. Det linnes två slags ärclystnad, min her bertigX, sade drottningen. YDen ena strät var efter makt och anseende, den andra et ter egvua fördelar; då girigheten träder up; åsom följeslagare åt ärelystnaden, är denn: icke längre att frukta. Men då högsia mak ten är mälet, då samme person kan befalle öfver medlen att vinna det och icke fruktaj någon fara af deras begagnande, då bör mar vara på sin vakt och vidtaga nödiga försig lighetsmått. Ännu, min kusin, tror jag e om godt, ännu missiänker jag icke att er Guises hand skulle vilja utsträcka sig elte; en Valois krona. Detta är icke hvad jag befarar. Ni må gerna plocka af Epernor alla de gyllne fjädrar, med hvilka han pryd sina dagsländevingar, uten att sådant de