Aftonbladet – 21 oktober 1863, sida 2

gen öppna, och oaktadt en del af vakten var uppstädd på begge sidorna, egnades ingen uppmärkssmhet åt dem, som färdades in eller ut derigenom. Men då den nyss beskrifua truppen närmade sig och den, som red i speisen för de öfriga, stannadei porthvalfvet och såg sig omkring likasom sökte han upptä ka någon, hvars närvaro der at honom väntades, ropade en af vakten till sina kamrater: Det är hertigen, sjelfva hertugen af Guise! Alla hattar flögo genast af, vakten pick i gevär och höga lefverop skeilade. Folket i de inne i staden närmast belägna busen störtade ut på gatorna och trängde sig omkring herligens häst öfverallt der han red förbi, så ut. han endast med svårighet kunde komma fram. Somliga kysste hans händer, andra föllo på sina knän i hans väg, meden en del äter ätnöjdes att vidröra hans kläder, likasom hade de trutt på en hemlig undergörande kraft deri, och alla ropade: Lefve hertigen! Länge lefve hertigen af Guiselt kKtt rop, som fortplantade sig från gate till gata och snart satte större delen af stadens befolkning i rörelse. Under hela vägen red hertigen med blottadt hufvud, bugande och nickende vänligt år alla sidor. Hans ansigte hade genom ansträngningen under resan antagit en nägot högre färg; men det lyssnde emottagandet hade gjort ett djupt intryck på honom och jagat hlod.t från hans kinder, så alt ban var helt b.vk och hansläpp darrade synbert; men i hans öga lyste en eld, som tillkänvagaf, ett hans sinne närde stura plaver och kände sig mäktigt att utföra dem, och öfv.r den höghvälfda pannan hvilade ett drag af fast beslutsamhet, vittnande om förakt för faran och kraft att understödja alla hinder och besegra allt motstånd.