deremclian långa uthållande hurrarop och handkleppvingar. Den unge grefvens mod sjönk härvid, ty ban förstod nu, att hertigen återvände fråa sitt besök hos enkedrottningen, och att ban antingen måstlåta våra älskandes öde vika för vigtigare angelägenheter, elier ock blifvit bedragen genom falska uppgifter angående deras vistelseort. De stormande ropen hördes aflägsna sig allt mera ifrån stället och upplöste sig småvingom i ett doft sorl, atigande och fallande, likt hafvets böljor efter en etorm. Den unge grefven blickade i Mariss ansigte och upptäckie hos henne samma tecken till gäckad förväntan, som gjorde sig gällande inom honom sjelf. 4Frukta ingenting, min älskade, sade han, tröstande. Hertigen vet, att jag är här, emedan han låtit mig få detta bref. Man kan således omöjligt hafva bedragit honom; men allt beror på, hvilza medel han har tt återgifva 083 friheten.f Maria af Clairvaut sänkte hufvudet med on suck och tårar fyllde hennes ögon; men nnan hon hann lemna något svar, hördes sleg i gången och dörren till rummet öppnades. Det var dock icke enkedrsottningen, eom nträdde, utan en äldre qviana med ett beskedligt, intetsägande utseende, klädd i ursulinernunnornas drägt och med en abbelissas kors hängande på bröstet. Bakom renne syntes en tjenande syster och den väktare, som fålt i uppdrag att betjena Carl if Monotsoreau. Den goda abbedissan syntes ill en början med en viss förvåning och yfikenhet betrakta den grupp, som fraraslällde sig för hennes ögon vid dörrens öppnande, och hennes min syntes antyda, att hon ej förut haft någon vetskap om den unge grefvens närvaro, (Forts.)