nornaX, återlog Maria. Vi ärs inneslutn i ett ursulinerkloster vid gatan S:t Denis Jeg minnes mycket väl husets utsida; de är en stor, mörk byggnad med endast tv: fönster åt gatan på hela den långa fagaden Kan ni påminna er att hafva bemärkt dett: hus? Ni bör hafva sett det, i fall ni fär dats här förbi. Dyra Mnaria4, sverade Carl, Sjag ha icke mycket reda på staden och dess ga tor; dock förefaller det mig föga troligt alt man kunsat inspörra mig i ett nunne kloster. Det skulle vara en allt för groj öfverträdelse af ordensreglorna.4 tAtminstone sammanhänger det ställe der vi nu befinna oss, med klostret, der om är jag förvissad; ty drottningen förde mig hit, utan att ens gå ölver någon gård. En mycket lång, mörk gång leder bärifrår till det rum, som man upplålit åt mig, och från hvilket jag, innan drottningen kom att afhemta mig, kunde höra det aflägsna ljudet af en sång, som jag förut hört er sjunga vid Montsoreau, och nu lifligt återkallade hos mig minnet af den ädle riddare, som räddade mig undan fiendens förföjjelser, som frälste mitt lif, då jag var nära att omkomma i den djupa strömmen och som slutligen uppsökte och befriade mig undan fasa, pest och död. eHör, afbröt henne Carl af Montsoreau, nu ropa de igen. Det är besynnerligt, att ingenting afhöres från hertigen. De sutto bägge och lyssnade några miuter; men förgälfves. Derefter återtogo le sitt samtal, men i en låg och hviskande on, för alt icke gå miete om något ljud utifrån. Maria berättade, huruledes hon ristats vid Epernon endast ett per dagar inder hertiginnans beskydd, derefter blifit förd till Paris och sent en afton anländt