rande öfverlemnpa sig endast åt sällheter alt vara förenade med hvarandra. I san. ning ett val, icke bland de lättaste att göra. Den af drottningen bestämda tiden hade nära nått sitt elut, och den ringa del, som deraf var öfrig, syntes vilja gå förlorad under onyttig klagan, att den var så kort, då hastigt ett oredigt sorl, som tycktes komma från gatorna i grannskopet, började höras allt närmare och tydigere, likasom om någon port eller annan öppniog hade lemnat det mera fritt att intränga inom husets murar. Både Maria och hennes älskare lyssnade härtill, och i samma ögonblick hördes högljudda rop: Lefve vår hertig Lävge lefve hertigen af Guise! Lefve de katolska kyrkans kraftfulla etöd! Lefve huset Lothringen! och dessa rop följdes af hästars gnäggande och stampande, som om en större rytteretrupp ridit in på gården nedanför. Våra älskande blickade gada på hvarandra, och Maria var den som först gaf ord åt det fröjdfulla hopp som vaknat i bägges hjertan. Han har kommit att befria oss4, ropade hon. SAck, Carl, han skall säkert befria 0s8. Hör huru folket gifver honom sin hyllniog, och utropar hans för dem alla kära namn. Bara man icke vill bedraga honom och förnekar att vi äro här. Ack nej, dyra Maria4, sade hennes älskare, han är väl underrättad, lita på det, och skall icke så lätt låta missleda sig. Han har redan upptäckt min vistelse och j låtit genom fönstret inkasta denna breflapp ! i dag på morgonen. Sjelf vet jag icke,!l hvar jag befinner mig — det vill säga, att jag är i Paris, käoner jag visserligen, Pn ej i hvilken del af staden. Det har jag fått veta af en bland nun