ögonblickligen inträdande allmänna tystna den tilikänna att alla forskningar voro för gälves. Det är i sanning sällsamtX, sade Carl, mycket sällsamt. Emellertid böra vi vare tacksamma, att emot vår behandling i öf rigt ingenting finnes att anmärka. Ja, och isynnerhet, inföll Maria af Clair. vaut, för den lyckliga stund, som nu blifvit oss beskärd. Ar det icke att hoppas, eller hvad tror pi derom, att drottningen skall förunna oss flera sådana? Hvem kävner icke, huru tvänne älskande slösa med sin tid? Hvem känner icke huru hastigt en timma försvinner under ett kärleksmöte? För Carl af Montsoreau och Maria af Clairvaut ilace stunderna ännu snabbare förbi; ty de hade icke blott att med hvarandra utbyta smekningar och öm ma ord, uten tusen saker att omtala från det förflutna, tusen planer och förhoppnin gar att uppgöra för framtiden. Om äfven icke all den förra skyeggheten och försigtigheten hade försvunnit, var dock denna stund icke egnad att hos Maria af Clairvaut framkalla någon tillgjordhet eller förställning; så att, innan ännu någon af de vigtigare frågor, som rörde deras nuvarande belägenhet, hunnit komma till tals, midt under för dem bägge öfverflödiga, men lika ifrigt afgifna, som begärligt mottagna försäkringar om ömsesidig trohet och kärlek, ett förargligt tornur i grannskapet med ett doft !i:1 gaf tillkänna, att icke mera än en qvart återstod af den timma som de hade att vara tillsammans. De slördes häraf ganska obehagligti sina ljufva drömmar, och betraktade hvarandra under tystnad, liksom tvekande, huruvida de borde envända den korta stund, som återstod, till allvarsamma öfverläggningar, eller fortfa