Aftonbladet – 19 oktober 1863, sida 2

CJag vet icke, orm han häruti bade rätt eller orätt, fortfor drottningen, tankfullt. Ty fastän jag i vissa full, besitter en mana hela kraft — ja, om ni så ville, i högre grad än de flesta män — så är jag i andra afseenden vek som en qvinna, ja, kanske vekare än andra af mitt kön. Men hvad sade hertigen vidare? Han kan ej hafva slutat med detta, ty det skulle icke blilvit ett fullständigt svar på den framkastade anmärkningen, och Henrik af Guise är ej den man som uteglömmer något, när han yttrar sig.4 Han gjorde det icke heller vid detta tillfälle, fortfor grefven, Han sade, att då ers majestäts planer att upprätthålla den kungliga myndigheten ständigt motarbetadee, ni hade blifvit tvungen ett inskränka er till att ika skydda konungen, son, och hans krona får de närmaste och mest öfverhängende faror; alt denna er politik var densamma, som följdes af konungens lifmedikus Miron, då han af yttre omständigheter hindrades att genomföra en ordentlig kur och derföre nödgades använda endast palliativer, mt att då den största fara som hotade konungen var hans egen allt racra öfverhandtegande sinnesslapphet, ers majestät, långt ifrån alt underhålla densamma, gjorde allt möjligt att rycka horom derutur, eburu sålla t i följd af Villequiers giftiga ia flytan-de, konungens egen böjelse samt umgänget med Epernun och dylika veklingar, endast sällan och ofullständigt lyckades. Han talade häruti klokt, och han talade sannt, sade drottniogen. Och fastän Hen rik af Guise och jag aldrig kunna komma stt blifvi goda vänner, vill jag dock ej tro hvad hans fiender om honom haft att berätta. Jag är fullt tillfredsställd med hvad ag af er nu fått höra och vill icke framvälla några flera frågor. Jag skall också öra er en god återtjenst. Men låt oss tala om något annat. Har ni här allt hvad ni ;ehöfver och önskar?