Aftonbladet – 19 oktober 1863, sida 2

ga, alt för mig, som nu under många da gar ej hört ljudet of en m nsklig röst och ej sett någon annen varelse än min stumme fångvaktare, vore detta besök en merän tillräcklig belöning för det lilla jag kunde hafva att förtälja o . hertigen. Emellertid, för ett uppfylla ers majestäts önskan, får jag nämna, alt den först cåogen jag hörde talas om ers majestär sur i Rheims uti en större samliog af he us päster, hvarest förekommo bland de närvarande åtskilliga yttranden, med hvika jag icke vill såra ers majestäts öron; de angingo några för län oesedan passerade händelser. tHoppa öfver det; jag förstår det ändå, ropade drottningen Hifligt. Det är icke värdt alt tala om det förflutna. Men hvad sade man om mig för det närvarande? En och annan af de församlade ädlin garne ville göra troligt att konungens för slappning och oförmåga att handhafva statens angelägenheter, som så djupt och allmänt beklages, vore ers maj stäts verk, i ändamål att för egen del 1å behålla den högsta maktens utöfning. eMen hvad sade hertigen? frågade drottningen med allt större ifver. CtHvcd sade hertigen? Han borde känna det bättre? Hertigen sade, med blixtrande ögon och blössande kinder ch som det syntes ej liet uppretad, att det hade varit en lycka för Frankrike, om högsta makten fått stanna enkedrottningens händer, i stället att delas ;mellan de ovärdiga gunstlingar som omvifva konungens person; ty enkedrottnin;en hade visat sig vuxen de mäktiga mottåndare, de stora händelser och svårigheer med hvilka hon halt att kämpa och kulle ännu kunna vara i stånd att bringa lt till ett lyckligt slut, så framt hennes oflytande icke förlamades af dessa. CHvad, sade hertigen verkligen detta?4 rågade drottningen. tJag bedyrar vid min heder, att han sade et, så som jag nu berättat alltsarmmans?, örsäkrade grefven. Te