Aftonbladet – 16 oktober 1863, sida 3

I dit sig att följa henne, men att I j j Polismästaren. Nej det var hon icke! Mamsell har ljugit! Westin. Det har jag icke! Polism. Är det då ej sannt hvad Sieboldt sagt, att mamsell Wirgin kort före eldens atbrott va rit ned i källaren; att mamsell Wirgin då erbjuhon avg I detta och gick ut ensam? Det har mamsell ej talat om, Westin... Jag bedyrar, snälla hr polismästare, att jag ingenting vet derom. Men jag kommer nu ihåg att Emma talat om för mig, att mamsell var nere i källaren samt att hon lyste henne; men derför får Emma redogöra; jag vet ingenting mera derom än att hon sagt det för mig: Polism. Jag fäster ännu en gång mamsells uppmärksamhet på faran att icke hålla sig till sanningen. Mamsel! Westin bedyrade ångso sin oskuld. Pigan Emwma inkallas och upplyser, att mamsell Wirgin varit ned i källaren och hade hon dervid lyst henne; men detta hade egt rum icke såsom Sieboldt påstått kort före sista eldsvådans utbrott, utan under den första branden. Sednare på qvä!len hade mamsellen fått kommisioners (konvulsioner) samt befunnit sig i en mycket Oredig sinnesstämning, Sieboldt, tillspord om han hört mamsell Wirgin uttala något hot mot vinhandlaren Dahl (hans ombud syntes vilja låta å att mordbrandsanläggningarne skule varit föranledda af hot och hämdkänsla mot hans hufvudman), sade sig ej hafva hört något sådant. Hr Schifve (också pianist, liksom Sieboldt) förekallas och berättar, att han kl. omkring 2,11 på aftonen kommit åkande till stället. Han hade då gått in för att hjelpa till att bära ut saker, och då funnit mamsell Wirgin mycket besynnerlig till mods. Hon hade yttrat att hon såg någonting för sig — någon syn; hurdet gick, och ropat se! se! Då Schitve uppmanade de närvarande att berga hvad som kunde bergas, yttrade mamsell Wirgin: Nej, låt det brinna, rädda bara min hund! Handlanden Eklund hade ingenting att förmäla. Jungfru Ek uppgaf, att hon kommit inspringande under sista branden och då sett mamsell, som höll på och dånadet. Kära mamsell, det är ej så farligt? hade då Ek sagt. Äfven hon hade hört mamsell Wirgin säga: Åh, låt det brinna, bara jag får hunden ! Ek hade derefter sett henne springa ut på Slätten och fråga om det ej fanns något åkdon der, som kunde skjutsa henne till staden. Notarien Sjöberg gjorde nu Ek den frågan, om mamsell Wirgin varit mycket blek då hon dånade, eller om hon varit rödblommig som vanligt. Ek. Hon var rödblommig. Hon behöll färgen. Wirgin. Jag ber att de frågor jag får måtte ställas till mig genom hr polismästaren och icke genom hr Sjöberg, hvilken är här för mamsellerna Bergs och hr Dahls räkning för att chikanera mig. Fy! att en karl skall kunna vara så hatiskt som hr Sjöberg är. Jungfru Wiberg berättade alldeles enahanda om dåningen, som de föregående. Hr Sjöberg. Jag anhåller att få veta om hon föll ned på golfeet eller å någon stol. Wiberg. Nej, hon stod och lutade sis emot Bergen. Polism. Hvem är Bergen? En röst (bakom de andra). Det ärjag. — Den talande framträder och uppgifver sig vara eldare å en af de små ångbätarne. Han, som bodde i grannskapet, hade varit mamsell Wirgins biträde vid uträttande af ärenden, skött hennes veduppköp, ombesörjt vedsägning o. s. v. Han lemnade en fullständig beskrifning öfver både den första och andra eldsvådan ; hade biträdt vid sakernas införande m. m. Under den andra eldsvådan berättade han, liksom de andra, att mamsell Wirgin varit mycket besynnerlig. Vid ett tillfälle hade hon rusat ut på gården, då Berg sprungit efter och tört in henne. Derunder hade hon yttrat: Ser ni hur han brinner? Berg. Hvem? Wirgin. Jo, djefvulen Berg berättade vidare, att mamsell Wirgin sedermera fått låna kommissarien Backlunds dro ska, i hvilken hon rest in till staden; men efter en stund åter utkomr.it till brandstället. Qvartersmannen Larsson, som biträdt vid båda eldsvådorna, berättade att mamsell Wirgin vid ett tillfälle kommit ut på gården och sjäpat sig liksom hon skulle till och dåna. Larsson, som då stod vid sprutan, hade begärt en pyts vatten för att slå öfver henne, men då ade hon sprungit sin väg. Fabrikör C. E. Lundblom, sont bor i grannskapet och deltog i släckningarne, upplyste att han uppläst en i något al rummen varande garderob, men der hade ingenting annat funnits att berga än ett par pappaskar. För resten var det tomt. Tillspord hvart kläderna som hängt deri, tagit vägen, upplyste mamsell Westin att hon en stund förut nedryckt dessa. På fråga huru Lundblom kcemmit in i skåpet, sade han sig ha fått nyckeln dertill af mamsell Evelina. Detta motsade hon först, men förklarade sedan att hon ej mindes det. Hr Lundblom dröjde qvar vid brandstället ända till på morgonen. På af hr Sjöberg framställd fråga i hvilken sinnesstämning mamsell Wirgin befann sig då hon efter att ha varit i staden återvände till brandstället, svarade han: Vid briljant humör! Jungfru E. Pettersson hade ingenting nytt att upplysa. Herr och fru Gnudi hade varit ute på eftermiddagen hos mamsell Wirgin, men gått hem redan, medan det var ljust. Fru Gnudi berättade, att hon, under dentid hon bott i huset, ofta varsnat mycken vårdslöshet med eld. Dertill hade mamsellerna Berg gjort sig skyldiga och icke minst husegarinnans egna tjenare, så att hustru Gnudi ofta varnat dem. För öfrigt berättade hon, att hon hört hurusom, sedan mamsellerna Berg i somras af polismästaren ålades att stänga sitt schweitzeri kl. 11 om aftonen, I hvaremot mamsel Wirgin fick hålla öppet till kl. 12, hämd svurits öfver mamsell Wirgin, af personer, som stått i porten om qvällarne. I Polismästaren Men har aldrig hustru Gnudi hört mamsell Wirgin svära hämd öfver källar: mästaren Dahl? Hustru Gnudi Nej. Samma fråga framställdes till nästan alla de; hörda personerna, om ej mamsell Wirgin yttrat hot mot Dahl. Dessa frågor besvarades med nej; : men väl hade en och annan hört henne beklaga sig öfver hans havdlingssätt mot henne och synneriigast öfver de dåliga varor, som han lemnat henne. Herr Dufva gjorde åtskilliga anmärkningar mot det undvikande sätt, hvarpå mamsell Westin besvarat till henne framstälda fråsor, synnerligt med afseende på Sieboldts berättelse Hr Dufva förmenade, att ingen vore bättre i tillfälle att bekräfta densamma, än just mamsell Westin. Förhöret afslutades med, att hr Jerfving (hans ; fru hade ingenting att förmäla) berättade hurui som han, hvilken till brandstället anländt i sällskap med hr Schifve, då han inkom i schweitzerilokalen, hört mamsell Wirgin yttra: kan jag ej få dö!4 I röken hade hon derefter stupat ötver en på golfvet liggande madrass, och hr Jerfving öfver en annan, tilläggande han, att allt derinne varit rökigt och försänkt i ett halfdunkel. Ransakningen fortsättes annan dag. — I dag kl. half 8 på morgonen syntes en större folkmassa samlad omkring apoteket Enhörningen vid Hornsgatan. Folkeamlingen för; anleddes af en illaluktande rök, som utbredde sig öfver närmaste grannskapet och lärer varit föranledd deraf att en damejeanne, innehållande något brännbart ämne, hade sprungit sönder i en källare, som begagnades fir apotekets behof. Efter en stund var all fara förbi. — En kommissionär vid namn Sven Jacobcan haendea;ij hucet rr Å vid TAhannicgrind var