illfället, för att dermed uppgöra åtskiliga samla räkningar med Tyskland och kanske å samma gång göra en diversion till Polens förmån, eger all sannolikhet. Härmed bringas också Österrikes ställaing mera på detklara. Omständigheternas makt har gifvit detta nyligen nära nog upplösta kejsardöme en mycket stor betydelse i den uvarande europeiska brytuingen. Utantvifvel har dock detta Österrikes inflytande verkat mycket förlamande på Frankrikes och Englands handlingssätt gent emot Polen. Hade Österrike velat sjeltmant uppgifva sin ställning i Italien, så hade dessa fyra stormakter: Frankrike, England, Österrike och Italien, kunnat verka med gemensam kraft; men Österrike håller, såsom den girige om skatten, härdt om hvarje minsta del afsina besittningar. Det vill fortfarande råda öfver slaver, ungrare och italienare, men vill det oaktadt icke släppa sin öfvervigt i Tyskland. För sistnämnda ändamål gör det ock nu gemensam sek med öfriga tyska furstar mot Danmark. Det är svårt att fatta hvilken utväg Österrike skall söka utur detta dilemma. Såsom ställniogen nu är, måste det dock göra sitt val, antingen med vestmakterna och norden samt Italien, mot Ryssland och Preussen, eller med de sednare mot de törra. Det sednare alternativet vore sannolikt lyckligast för Europa; ty endast dermed kunna de på olika håll förtryckta nationaliteterna komma i det läge, som utgör stridens mål, och hvarförutan ingen varaktig fred är att i vår verldsdel påräkna. Att Sverge-Norge icke kan, under sådana förhållanden lägga armarne i kors och afsäga sig all politisk inverkan på händelsernas slutliga följder, lärer vara tydligt älven för den, som älskar freden framför allt annat. Så stora dess intressen äro, så få de dock ej uppväga rättvisans och hederns kraf. Det är en stor tillfredsställelse att veta, det vår regering, i detta sakernas kritiska läge, handlar med all den försigtighet som våra små tillgångar ålägga oss, men tillika med det öppna värnande af sanning och rätt, hvartill vår nations heder förbinder oss gentemot ett brödraland, hvarmed vi knutet allt närmere band af vänskap och social sam lärdsel. Om vi ej misstaga 0o:s har denna försigtighet, com varit gillad af hela nationen, jemte de skickliga utredningar af den dansktyska tvistefrågan, som utgått från vårt utrikes kabinett, nti ej ringa mån bidragit alt bringa Danmark i den fördelaktiga ställning, hvari det nu, vid krisens förestående utbrott, befinner sig. Vär kärlek till freden har varit uppenbar; inga förespeglingar om understöd från vår sida hafva gjorts Dan mark (hvilket men dock en gång befarat): ej ett enda utmanande ord har utgått frår vår regerings mun; intet fördrag har buudi våra handlipgar, och det som nu blifvit in gånget lar blott varit sakernas utvecklivgs oundgäpvgliga följd. Vi kunna då ock mec förtrösten och tliförsigt motse hvad hän delserna ytterligare bära i sitt sköte.