SL UVI I IVL UUR IV UA I Det är icke någonting ovanligt att se prång från den ena ytterligheten till den ndra, att den som hoppar för långt i en iktniog till följd deraf drager sig på det sätet tillbaka, att han snart helt oförhappandes befinner sig i en alldeles motsatt ytterlighet. Det bör derföre icke heller väcka någon örundran att fiona personer, som för några månader sedan med friskt mod utkastade olaner för ett svenskt fälttåg på egen hand i Samogitien och Finland till förmån för Poen, nu yttra den tanken, att vi böra med armarne i kors åse elt angrepp söderifrån mot den skandinaviska nationaliteten, att vi böra förhålla oss fullkomligt passiva ifråga om inkräktningsförsök, eom direkt hota hela nordens frihet och oberoende, och öfverlemna oss ät det hoppet att vestmakterna, med sin kända raskhet att gripa till svärdet, då det väller att upprätthålla helgden af traktater ingångna till förmir för svagare nationer, skola afvärja angreppen genast och utan att vi derom behöfva det ringaste bekymra 083. Det är naturligtvis mycket vigt och går särdeles bra i stycke, att söka inbilla sig sjelf och andra att en invasion öfver Skandinaviens sydgräns icke skulle vara af någon synnerlig betydenhet, emedan den endast skulle röra det eviga dansk tyska trasslet, som dertill på köpet icke kan lösas med svärdet; — men hvar och en som med någon uppmärksamhet följt utvecklingen af dessa förhållanden under de sednaste femton åren, vet mer än väl, att hvad som ligzer under hela detta trassel, under alla de fordringar som från tysk sida blifvit uppställda, under allt det diplomatiska gräl som de tyska regeringarne med sädant nit underhållit, under den agitation som tyska pressen med högvederbörligt tillstånd och uppmuntran bedrifvit, ligger sträfvandet att göra Tyekland eller Preussen till en sjömakt och att för detta ändamål inkräkta Danmark, eller — hvilket kommer alldeles på ett ut — till en början Slesvig. Då åtskilliga andra ämnen i dag tega utrymme och uppmärksamhet i anspråk, skola vi i morgon något närmare undersöka, huruvida denna fråga är ef sådan natur, att hon är främmande för det svenska folkets intressen, och om hon det icke är, huruvida man då bäst befordrar dessa intressen, genom ett i tid allvarligt höja sin stämma och göra sitt inflytande gällande: för att söka förekomma attentatet, eller genom att medelst öppet förkunnad likgiltighet! eller tveksamhet uppmuatra detsamma, för att sedermera gripa in, när nöden dertill drifver och man måhända måste upptaga den strid, som ge om behjertenhet och ett aktningsbjudande handlingssätt kunnat fö re yggas, i cn sakeroas ställning, gom gör densamma mångdubbelt mera ojemn och kritisk. Såvidt vi kunna finna, ligger det. en ovanligt stor mnaivet deri, att öppet bekänna att man hittills icke velat störa den samdrägt, som i denna sak visat sig emellan vär regering och vårt folk, e medan man gerna Önskat, at en kri gisk demonstration, som förutsattes vara grundad på folkets enhälliga sympatier kunde afvärja krigefaran, men att man nu just då den afgörende tidpunkten kommer, finner det vara at vigt att låta Tyskland lörstå, att det icke bör fästa alltför stor vigt vid vår regeriogs uppträdande och att det hos oss icke finnes någon samdrägt, för hvilkeo Tyskland behöfver rygga tillbaka i sitt företag, samt att det i vårt land åtminstone finnes en tidningsorgan, som,i det den tager munnen full med försäkringar derom att den ensam uttalar opinionen hos landets hela tänkande befolkning, uppmuntrar Tyskland att anse svenska regeringens protester för tomt munväder och att förtröstansfullt gripa sig an med fullbordandet af sina inkräktningsplaner. Naiv är, som sagdt, bekännelsen, men vi ha mycket svårt att finna hvarken rim och reson eller verkligt klar och medveten fosterlandskänsla i en sådan tankegång. Att påstå, det Sverge Norge, genom att gentemot ett tyskt försök att läta Danmark dela Polens öde, intaga en sådan ställning, som vårt omedelbara intresse och nödvändigheten att hålla oss uppe i Europas akt viog föreskrifva, skulle göra ett slags polistjenst åt Ryssl-nd? och bli en bundsförvandt åt sistnämnda makt, skulle vi kalla en illvillig fint, om det icke vore så obeskrifligt löjligt att föra sådant till torgs just i samma ögonblick, då de bäst underrättade tidnin-gar i Europa veta att förmäla, att Ryssland genom en depesch ti!l sitt sändebud i Köpenharmn helt och håilet ställt sig på Tysklands sida, utan tvifvel för att derigenom fria till Preussens och Österrikes bistånd i den poleka frågan. Det synes allsicke omöjligt att den tyska exekutionen i sin utveckling skulle kunna bidraga till att klara den europeiska ställningen till nästa vår, så att det vestra Europa: Ervgland, Frankrike, Sverge Norge, Danmark, Italien, Spanien och Portugal stode å ena sidan (allierade med Turkiet) samt delegarve i det polska rofvet, Ryssland, Preussen och Österrike å den andra. Sedan svenska statsverket nu inom få år måst deltaga i aflösningen af Öresunds-, Stadeoch Scheldetullen vore det önskvärdt att man härmed kommit till elutet af de för staten icke så litet be ungande förhandlingar af detta slag, som i sednare tider blif