Med dessa ord tog han afsked af Bellievre och skyndade sig deritrån. Konuogens sändebud återvände med all skyndsamhet till Paris, utan att låta uppe hålla sig af den rikliga måltid som för honom uppdukades al hertigens sekreterare. Då han anlände till hufvudstaden, bade han först mycken svårighet att vinna tillträde till monarken, och när han slutligen blef ialåten, tenn han konungen försjunken i ett af dessa anfall utaf veklig dåsighet, från hvilka han allt mer och mer sällan kunde lösrycka sig, för ait uppträda såsom en man egnar och anstår, men som eljest merendels endast omvexlade med vilda utbrott af liderlighet och utsväfoingar. Benrik HI ville icke det minsta lyssna till Bellievres meddelanden. Deremot hade han sjelf en mängd frågor att framställa angående sin kusin af Guise, huru han såg ut och var klädd, om hans skor voro spetsiga eiler tvära i tårna och huru långt hans byxor räckte nedom knäna. Bellievre blef slutligen otålig och ansatte konungen allt allvarsammeare, men Henrik endaet skrattade och slog med en pappegojfjäder efter öro nen på en markatta, som satt på karmen till hans stol. Djuret snattrade och vafsade efter fjädern som konungen ryckte undan, ropande: sakta, sakta, mon due de Guisel4 Bellievre, som insåg att här ingenting var att uträtta, bugade sig under tystnad och 10g nägra steg emot. dörren. Kom tillbaka i morgon min gode Bellevre4, sade konungen, kom tillbaka i morgon, Ville quier skall då vara här för att höra dig. Du ser huru lifligt jag nu är upptagen af min käre kusin af Guise5, och härvid strök han med handen markattens murrhår. 4Villequier har redan underrättat mig om allt hvad du har att förkunna. Han säger ett hertigen rog aktar sig att komma hit. Min moder säger detsamme, och när de begge äro öfverens om någonting, hvilkat aldrig händt förr, så kan man lita derpå. tJag önskade att så vore, ers majestät,