jag yppade dem för någon vid min sons hof, sannerligen skulle betviflas. Drottningen stannade här, likasom i afbidan på svar, och den unge grefven skyndade att yttra: SOm, efter hvad jag förmoder, jag här hålles fången på ers mala stäts befallning och befinner migi dess våld, så förmodar jag ers majestäts afsigt vara att åter försätta mig i frihet; något som, han tillade detta med ett smålöje, de kungliga hofmännen torde finna förundransvärdt.4 Catharina af Medici smålog äfven härvid, men skakade tillika på hufvudet, i det hon återtog: Jag fruktar att jag ej kan uppfylla denna er önskan, ty jag har lofvat att ej göra det; dock kan ni vara förvissad om att jag ej kommit hit i någon ond afsigt. Jag har känut er mor, herr af Logåres, och hon var en älskvärd och dygdig qvinna. Gud hjelp mig! Jag märker nu huru mycket åren förändrat mig, då jag börjar prisa en annan för hennes dygd. Emellertid var hon sådan som jag sagt, och en fullkomlig motsatts till mig sjelf. Kanske var det derföre som jag höll af henne, ty gemenligen tycka vi ej om hvad som allt för mycket liknar 0s8 sjelfva. Jag har således velat uppsöka hennes son, ör att bereda honom all den lättnad som står i min makt att bevilja. Ni spelar luta, ser jag, fortfor hon. Kom och sätt er; det var längesedan jag härde musik. Tag lutan, spela och sjung för mig.4 SAck. ers majestäts, sade den unge grefven. Jeg är knappt i tilltälle att uppfylla er önskan. Om jag ville uppstämma en sOrgig eång, befarar jag att den skulle allt för mycket anslå mina egna känslor, eå att tonerna kommo att uppröra sig i suckar och årar. Ett gladt och muntert stycke blefve åter idel diszonancer utan tecken till harnoni. Det enda jag nu skulle vilja företaga nig, vore att öppna den der dörren, som di slutit efter er uten att tillstänga och gå värifrån. (Varta fAkar Y