förefallit hvar och en föga behagligt, on icke tillika omkring läpparne spelat et skälmskt och glädtigt smålöje, liknande er hastig glindrande solstråle, som smyger sig öfver ytan af ett djupt, mörkt, stillastående vatten. Ett visst drag af gäckeri ingick dock detta leende, hvilkei således, lika litet gom hennes framfarna lif någonsin förnekat grund dragen i hennes lynne och böjelser, kunde anses stå i någon verklig strid med total. uttrycket i sjelfva ansigtet. Hennes hände voro vackra och välformade, hennes håll. ning ståtlig, utan synbar iuoverkan af hen nes ej litet framskridna älder. Den unge grefven blickade med någor öfveriaskning på den inträdande; derpå upp. reste han sig fråa den plats hau intagit un der läsningen af hertigens bref, och damer ålergaf honom hans belsning mel en vän lig böjning på bufvudet, tillslöt dörren efter sig, tog plats i en af stolarne samt betrak. tude honom med en låag, forskande blick. och med en otvungenhet, som mer än all annat vittnade om vasa att befalla och fordra aktning. Omsider tog hin tili ordet och sade: Herr grefve af Logåres, vet ni hvem jag är?t Om ni menar, min frus, svarade Carl a! Montsoreau, Satt jeg skulle någon gång till förene baft äran se er, så måste jag besvara er iråga med nej, fastän jag likväl tror mig veta hvem ni är. Den åldriga damen sade semåskrattende och liksom för sig rjelf: Det ser ut som om alla ekulle känova mig.4 Derefter til lade hon: N väl, hvem anser ni mig då vara 24 Jag förmodar min fi svarade grefven, fett jag betinuer mig inför hennes majestät enkedrottningen.4 Ni har rätts, återtog bon, foch jag her nu besökt er, för att meddela er mina af. sigter och planer, hvilkas verklighet, ifall u