jag skyndar till ert bistånd. Epernons välde är förbi. Var vid godt mod, ni skall snart återvinna friheten. Det kan ej beskrifvas hvad glädje dett budskap uppväckte hos den unge grefven. icke blott genom hoppet att blifva befriad ur sitt fängelse, utan föroäml gast i medvetondet af att ej vara bortglömd, eller lemnad ensam och ötlvergifren. Han genomläste de få raderna många gånger och ver ännu sysselsatt dermed, då han hörde en af riglarne dragas ifrån dörren och skyndade att uvdangömma papperet, så att hans väktare ej skulle få se det. Ännu en rigel drogs ifrån och låset öpppades, dock långsammare och med mera svärighet än vid föregåeade tillfällen, hvaraf denlunge grefven drog den slutsats, att en ovan hand var sysselsatt dermed och började hoppas att hans befrielses stund redan var inne. Ögonblicket derefter öppnades dörren, och den som inträdde var vi-serligen icke den vanlige tjenaren, men icke heller någon person som öÖrut var honom bekant. Det var ett fruntimmer, långt och stätligt till växt och utseende, med en klädning al svert sammet, gående högt upp till halsen och fallande i rika veck omkring heones gestult. Hon bar på hufvudet en mössa af svart siden med spetsar, fom lemnade endast an sigtet obetäckt; men detta :ensigte var också egnadt att högligen fängsla uppmärksambeten. Det var icke egentligen skönhet, som i detta ansigte gjorde sig gållande, ehuru spår deraf ännu förefunnos, det var icke heiler blott en äldrad qvinnas drag: det var något som tillkännagaf, att de härjningar, so a kunde iakttagas, mindre borde tillskrifvas tiden, än lidelsers inflytande. Med alt detta strålade i hennes ögon en liflig eld, pan nans rynkor och ögonbrynens sammandragninvg vittnade om vara att befalla och en viss allvarlig stränghet hvilade öfver det hela, så att hennes utseende skulle hefva