Aftonbladet – 13 oktober 1863, sida 3

känna mina belackare och vederlägga deras smädelser. Som detta ingalunda ver det mål, som åsyftades med konungens sändning, så tycktes Bellievre blifva något förlägen i anled. ning af hertigens yttrande. Han fortfor emellertid, efter ett ögovblicks tystnad: Ers höghet skulle verkligen hafva allt skäl att fatta ett sådant beslut, så framt, enligt hvad jag redan haft äran nämna, konuvgen det vingaste satte tro till dessa rykten. Jag har tvertom i uppdrag att till ers höghet iram. föra uttrycken af hans majestäts orubbliga förtröstan på ers böghets vördnad, trohet och tillgifvenhet. Men som hans majestät blifvit underrättad om ers höghets afsigt att begifva sig till Paris, bar hans majestät, visserligen högst ogerna, men af vigtiga statsskäl, funnit sig nödsakad meddela ers höghet sin önskan; att denna afsigt för närvarande icke måtte komma att utföras. Det var icke utan en viss tveksamhet och med synbart bemödande att försigtigt lägga sina ord, som Bellievre talade; men. hertigen afhörde honom med fallkomligt lugn, blott att hans ögonbryn lindrigt samman drogos under det att h:n sade: Underrättelsen om min afsigt att göra den omtalda resan har sin fullkomliga riktighet, och med bästa vilja att efterkommsa hans majestäts önskan, torde jag svårligen kunna afstå derifrån af flera skäl, ibland hvilka icke det minst vigtiga att värja mig ifrån de orättvisa beskyllningar, för hvilka ing enligt er egen uppgift, blifvit ett före mål. Således, ifall icke konungen harlemnat er i uppdrag att uttryckligen förbjuda mig tillträdet till Paris — hvilket jag hvarken kan eller vill förutsätta — så anser jag det vara en lika enkel tom naturlig sak, att jag för vigtiga angelägenbeters skull besöker landets hufvudstad, der jag i mitt eget palats har ett hem, lika väl som här bland mina besittningar i landsorten. 2 är ledsen att nödgas säga ers höghet, återtog Bellievre, som insåg att han