I Fedrelandett för sistlidne onsdag läses: 4Afslutandet af det nordiska försvarsför bundet kan, enligt hvad vi erfara, nu be traktas som säkert. Traktaten är väl änn ej undertecknad, än mindre ratificerad, mer båda delarne kommer otvifvelaktigt att ske i den aldranärmaste tiden, utan något vi dare uppskof Hvyad som framkallat det in. träffade uppehållet af några veckor i för. handlingarne om försvarsförbundet, kunna vi naturligtvis ej med någon säkerhet veta, men vitro oss ej misstaga oss mycket om vi an. taga, att orsaken ingalunda legat vare sig i någon principiel meningsolikhet inom våra brödraländers regering eller inågon fordran å danska regeringens sida, hvarpå den förstnämnda ej kunnat ingå, än mindre i någon meningsförändring, någon fruktan eller någo: tvifvel hos vår konungs och vårt lands trofaste vän, H. M:t konung Carl XV, utan snarast deri att den kongl. svensk-norska regeringen betraktat såsom en skyldig konsideration, såsom en höflighet, hvilken ej kunde åsidosättas, att meddela de vestmakter, till hvilka Sverge genom traktaten af den 15 November 1555 är stäldt i ett närmare ömsesidigt förpligtande förhållande, sin afsist, innan denna bringasi verkställighet. Dt beräitas, att Frankrike svarat sär deles tillmöteskommande och uppmuntrande på detta meddelande. I hvarje fallkan man anse för ett osvikligt tecken på, att alla förberedelser nu äro träffade, att intet längre uppskof är mnödigt, att ingen betänklighet, ingen svårighet al något slag mera kommer att möta den omständigheten, att h. exe. den kongl. svensk-norske gesandten, grefve H. Hamilton, återkommit hit; ty grefve Hamilton har med sådan värme omiattat denna tanke, med en sådan energi arbetat på dess verkställande, med en sådan öpperhet och uppriktighet gjort sig till tolk mellan de båda regeringarne, att man kan vara fult och fast öfvertygad om det hen,